Även ett fullångt marsvinsliv är alldeles för kort. Varje gång nån pratar om ett marsvin som inte längre finns blir jag så ledsen att jag funderar på om det över huvud tagen är nån mening med att ha djur som bara dör innan man hinner blinka. Om man samtidigt nämner något om att marsvinet ifråga blivit en ängel blir jag lite fnissig i all nattsvart tragik. Anledningen till det opassande och oönskade fnisset är den mentala bild jag får av orden marsvin+ängel. Om man tänker att ett marsvins vingar skulle sitta vid skulderbladen, så hamnar ju tre fjärdedelar av marsvinsvikten bakom vingarna. Förutsatt att vingarna bär skulle alltså sagda marsvinsängel flyga runt med hängande rumpa...
Nu tror jag nog bara att de som dött lever vidare genom minnen, men om man ska föreställa sig en marsvinshimmel så kan jag inte tänka mig ett enda marsvin som skulle trivas med vingar. Hänga där helt oskyddad, mitt i ingenting?! Och vad ska man äta, flygande paprika? Nej, marsvinshimmelen är en oändlig grässlätt med buskar och träd överallt att gömma sig under. Moderna sorkar som vant sig vid viss komfort kan nog också tänka sig spontant utspridda teddyfällar, fleece-gömmor och hängmattor någonstans mellan de skålar som ständigt dignar av gurka, sallad och knäckebröd. I himmelen behöver man inte äta sin c-vitaminrika kål innan man får godis.
Så tänker jag mig i alla fall Frejas himmel.
Åhh måste bara rekomendera bilderboken "Adjö herr Muffin", som har blivit en riktigt klassiker. Idag har jag läst den två gånger på bibliotekets sagostund, och jag blir lika rörd varje gång =)
SvaraRaderaAnnars håller jag med om att små svins bortgång är väldigt tragiskt. När jag var och avlivade min lilla Rikki-ban grinade jag något kopiöst. Veterinären frågade då lite försiktigt om jag inte borde skaffa en hund istället som lever lite längre...
Jag håller med dig. Det är så jobbig och jag gråter också varje gång. Vi har förlorat 5 marsvin under den 4 sista åren. Man vänjar sig aldrig. Varje marsvin som lämnar oss fick någonting med sig. Det var en greje som hon eller han tyckte om. Så om Freja se en blå blimp vandrar över ängen, det är vår lilla Carl-Gustav.
SvaraRaderaMina har alltid begravts i sina badhandukar. Förutom Skrållan då för då hade jag inte tillgång till begravningsplats. Fy för att lämna henne där hos veterinären.
SvaraRaderaBilden du gav av en flygande marsvinsängel var fin tyckte jag. Såg för mig mina storgumpade tjejer fara omkring ;-) Men glöm inte morötterna och den färska majsen i himlen och det färska gräset.
Vad fint skrivet, jag tror också marsvinshimlen är en slätt, :)
SvaraRaderaFöresten vilken mysig gräsplatta du lyxat till för dem med, hos dig är dem ju delvis redan i en marsvinshimmel ;)
Fantastiskt bra skrivet! Jag älskar att läsa din blogg om dina moderna, fleece-levande marsvin. Har två moderna sorkar själv! ;-)
SvaraRadera