Bosse

Nu finns inte Bosse längre. Inte mer än på bloggen och i minnet hos alla som träffat och läst om honom. Det var som att det inte spelade nån roll hur mycket alfaalfahö, superpellets och banan han åt, han gick bara ner mer i vikt ändå. Sista gången jag vägde honom, i förrgår, vägde han 625 g. Det är ingen sund vikt för en sorkman. I gårkväll under pellets-tajm tyckte vi han såg tröttare ut och i morse stod han inte mot burgallret och tiggde, bakbenen bar honom inte längre. Jag bokade tid för avlivning, men när jag lyfte upp honom från höbingen för att sätta honom i transporten var han redan död.

Bosse Bus, älskade, fina sorkman. Vi fick tre år ihop och jag kommer aldrig glömma den där oktoberkvällen när originaltrion (bara Märta är kvar nu) levererades i en 80-bur full med hö och gurka.  Tack Bosse, för alla kurr och tjut, alla rumpvickningar och utvärderande nyp i fingrarna för att se om de går att äta, för att ha fått njuta av ditt skarpa intellekt och ljuvliga höbuffande.

Du är saknad, väldigt, väldigt saknad.

Skitnjurar!

Sov var ingen aktivitet jag ägnade mig åt inatt direkt... Jag låg och ältade alternativ och hade i stort sett bestämt mig för att om operation av något slag skulle bli aktuell skulle jag istället låta Bosse vandra vidare. Låter drastiskt, kanske, men med Mette-Marits sista tio dagar i livet i alltför färskt minne visste jag att jag inte ville låta ett marsvin kämpa för min skull igen.

För att förtydliga det här med viktnedgången. I fredags eftermiddag vägde Bosse 748 gram, vilket kan jämföras med de 1100 gram han vägde i början av sommaren när vi var på Blå Stjärnan för den spruckna bölden (och de 1250 han vägde i sin glans dagar...). Då slutade jag väga, jag ville inte veta. På helgen kan man i princip bara få ett smådjur avlivat så det gick ju ändå inte att göra något förrän nu idag när vi skulle till Doktor Runsten. När siffrorna på vågen idag visade 800 gram andades jag ut litegrann, någon nytta har pelletsen gjort!

Doktor Runsten klämde igenom en oändligt oimponerad Bosse Sork och fann att sorknjurarna som borde kännas som mandlar istället kändes som russin. Han la ihop alla jag berättade med vad han kände och kunde konstatera att det sannolikt inte var något problem som kunde medicineras eller opereras bort (eftersom njurtransplantation ännu inte är en medicinsk möjlighet för marsvin...). Bosse äter men kan inte tillgodogöra sig tillräckligt av näringen i det han äter. Doktor Runsten ordinerade alfaalfahö som är särskilt proteinrikt och fortsatta pellets om vikten inte håller av bara hö.

Alfaalfahö har många nackdelar, bland annat en hög kalciumhalt, men vi får väl kompensera genom att dra ner på annat kalciumrikt. Seniorklubben på övervåningen kommer alltså fortsätta eftersom jag inte vill att Kid och Lykke äter superhöet eller pellets.

Men just nu är det alltså ändå någorlunda okej! Hurra!

Håll tummarna för Bosse...

Bosse Bus mår inte prima just nu... Han äter, dricker, tigger och sätter sorkkollegorna på plats - men väger avgjort mindre än han borde trots att seniorsektionen av sorkkvartetten, dvs Bosse och Märta, numera mumsar pellets två gånger om dan. Imorgon ska vi till Doktor Bosse på Blå Stjärnan för att förhoppningsvis få höra "Åh, den här lilla skitskjukdomen, den går bort om du ger honom en halv gurka om dan!"

Bosse är fem och ett halvt, ingen ålder på en sork, men samtidigt är det ju det. Jag är inte redo att släppa Bosse, snälla, snälla låt det vara något som är lätt att åtgärda...

Om spån

När jag började kolla upp det här med marsvin stod det fullständigt klart för mig att hålla marsvin på spån, det var marsvinsägarens motsvarighet till att bjuda treåriga barn på cigg. Ja, jag tittade mest på amerikanska och engelska sidor... Hur som helst så var ju fleece så mycket finare och gulligare så det var så det blev. Ganska snart insåg jag att fleece och hö i hög-form inte riktigt funkade och riktigt så amerikansk att jag skaffade hö-häck ville jag inte bli. Då infördes hölådan och det funkade fint att ha toa-lätt i botten där. Det stora problemet med toa-lätt är att det väger bly och är rätt dyrt om man köper det i förpackningarna som säljs i vanliga affärer. Att fylla en hel burbotten (eller, som hemma hos oss, en undervåning) med toa-lätt en gång i veckan skulle dels kräva ett smärre banklån och dels orsaka ryggskott när burskräpssäckarna skulle hivas. Jag testade andra alternativ. Hampaströet från Granngården som kallas Lättströ var okej, men var rätt mickligt att få tag på i Göteborg. Jag tyckte inte att det kändes riktigt försvarbart att köra till Uddevalla för att köpa strö... Tungt var det också. Kartongströet stl-strö funkade, men bitarna var stora så det behövdes ett väldigt tjockt lager för att sorkarna inte skulle trampa igenom till burgolvet. Dessutom kändes det trist att inte kunna skaka myspåsar etc på gräsmattan eftersom den då blev prydd med blöt kartongkonfetti. Så var jag då framme vid spånalternativet.

Livsmedelsbutikens spånlimpor imponerade inte. Dels var det dyrt, smuligt och trist och dels fick man lägga typ tio minuter på att sönderdela varje hårdpackad limpa. På djuraffärer hittade jag större spånpaket som var något bättre, men på Hornbach hittade jag en storbal med vad de kallade "dammfritt spån". Ur balsynpunkt var det svindyrt, nästan 200 kr per bal, men jämfört med toa-lätt eller ica-spån är det ju inte farligt. Hornbachspånet har den fördelen att det funkar lite som kattsand, man kan ganska lätt plocka bort blöta hörn och fläckar och sen återanvända det som är torrt. Hornbachspånet ser ut som små flisor, men jag upplever inte att det fastnar i sorkarnas rumpor eller så. Nu täcks ju spånet rätt fort med hö hos oss, men ändå.

Hornbachspån

 Ett annat spån jag gillar är det som säljs hon Naturnära i Göteborg. Det kostar typ 70 för en bal och är ljust och fint (återigen, kanske en inte alltför viktig faktor eftersom man bara ser höet efter typ en timme...) och har stora flagor. Jag tycker inte att det dammar mer än det "dammfria" hornbachspånet men det är svårare att punktstäda så det är inte lika drygt.

Naturnäraspån

Tänk så mycket man kan ha att säga om spån och strö... Ja, och angående det där med att spån skulle vara skadligt för marsvins andning och torka ut deras tassar? Det är nog delvis sant på samma sätt som vi människor är olika känsliga för olika saker och lukter. Eftersom jag köper spån i bal och inte bor i någon stor lägenhet förvaras balen i källarförrådet. Jag brukar hälla upp spån nog för en burstädning i papperskassar i förväg och upplever att det vädrar ur en del trälukt (det som vi tycker luktar så gott med spån är det som kan irritera vissa sorknäsor). Vad gäller tassarna så verkar det funka i alla fall för min kvartett att ha spån under hö. Det är bara under en väldigt begränsad tid som spånet syns i buren. Även om jag lägger in höet i en hög i den nystädade buren på kvällen så har sorkarna till nästa morgon förvandlat högen till en heltäckningsmatta av torkat gräs. Summan av allt babbel är alltså att det är skillnad på spån och spån och sork och sork. Just nu fungerar spån (i kombination med vetbed på övervåningen) bra för oss!

En vanlig dag på jobbet.

Sorkkvartettens konsultbolag Sorkklipp AB utför som sagt gräsklippnings- och ogräsjobb för sorkmormor och dennes granne. Jag tyckte jag var oerhört fiffig när jag en dag satte hagen runt två buskar och lät dem klippa sånt som gräsklipparen inte kommer åt. De får äta långa fina grässtrån och jag slipper ta fram kantsaxen. En klassisk win-win! Det fortsatte vara en oerhört fiffig idé tills svartjobbarna skulle infångas... Hur lätt tror ni det är att fånga in fyra sorkar som gömmer sig i ölandstok och vinbärsbuske? De kunde springa igenom busken, det kunde inte jag...

Gräsvideo

MVI 1604 from cavycritters on Vimeo.

Sorkkvartetten är som sagt utomhus så mycket det bara går. Fyra marsvin både äter och bajsar en hel del så även om hagen är stor måste den flyttas efter varje betesdag. Jag använder dels hagen jag köpte förra året som används när jag inte kan hålla uppsikt över dem hela tiden och dels lite ihopplockade galler som jag använder om jag kommer hålla mig i närheten (eftersom det är svårt att få till ett säkert tak på en stor inhägnad). Tunnlarna ställde jag ut så snart jag filmat klart. Det blir rätt trist sorkfilm att titta på fyra kartongtunnlar i 90 sekunder...

Sommarbostaden

Så här ser alltså Casa del Sork ut i miljonprogramstappning! Det är ett hörn av sorkmormors vardagsrum som huserar den här traven av Eragonsburar (burar som är fullt funktionsdugliga men är för små eller för trasiga/fula att säljas som del av startpaket och som därför säljs billigt, som semester eller sjukburar, i mån av tillgång på Eragons!)

Jag trodde väl aldrig att jag skulle hysa sorkar i enkelrum på annat än veterinärs inrådan... men så har det blivit här och jag måste skamset erkänna att det inte alltid är riktigt så dåligt eller ogörligt som jag trott. Eller, det beror nog mycket på marsvinen i fråga och på formen, förstås. Kids bur är kriminellt liten (jag är faktiskt tveksam till om den är "laglig" ens med de genanta mått jordbruksverket ställt som krav på marsvinsbostäder), men när de nu är ute och äter gräs varje dag det inte ösregnar ligger de mest och sover eller äter hö när de är i inneburarna. Fast det är klart, Kid och Märta har ju knappast något annat att göra eftersom de inte har nån att retas med. Duon på bottenvåningen lever ju rövare lite då och då trots en hel arbetsdag på gräsmattan.

När Bosse på Bo Runstens instruktion fick bo i enkelrum medan vi utvärderade vad vi skulle göra åt böldsåret (som fortfarande inte ställer till med några problem för honom) var han väldigt olycklig, pep efter de andra och försökte rymma tillbaka in i flockburen. Att ha Bosse i egen bur skulle vara ganska elakt. Lykke är ung och har fortfarande mycket att lära om socialt samspel. Att ha henne själv skulle säkert gå men det skulle nog ställa till en del problem när man ville sammanföra henne med en flock igen. Lykke är liksom gnällig och lättstött nog i originalutförande... Märta, vår grand old lady, har upplevt det mesta. Hon vet att marsvin kommer och går och efter två rundor på Eragons vet hon att det finns fler marsvin i världen än de hon har framför nosen. Dessutom är hon sex år och uppskattar en tupplur i en fleecepåse mer än en entusiastisk Bosse-våldtäkt efter en dags arbete i grannens trädgård. Kid, ja... Kid... hon är ju inte riktigt som hon ska hon. Fler än jag har funderat på om hon ens är helt och hållet marsvin. Kid var liksom redan från början så knäpp och socialt skadad (av att ha varit ensammarsvin från zooaffären) att försök att lära henne marsvinsvett haft begränsad framgång. I hemmaburen och i stor utebur fungerar hon någorlunda (eller, funktionen är det väl egentligen ingen skillnad på, det är bara lättare för Bosse och Kid att hålla sig ifrån varandra) men i en semestergallerbur med begränsat svängrum? Nej...

Det är härligt med en massa gräsmattetid men när hösten kommer får man försöka se det fina i att återförena flocken för dygnet-runt-boende igen!

Om bloggen

Det blir ju som synes lite dåligt bloggat och det har nästan lutat åt att låta bloggandet rinna ut i sanden... men så ville jag kolla när det var Kid kom till oss och började titta bakåt bland inläggen. Det tog ett tag för jag nöjde mig inte med att hitta inlägget när Kid kom utan läste en hel massa andra också :). Så roligt det var att kunna blicka tillbaka och titta på foton och filmer! Klart jag vill ha kvar sorkbloggen, jag får bara hitta en väg som fungerar. Om man sätter målet att publicera två-tre inlägg per månad, istället för som i början, 2-3 inlägg i veckan, ska det nog inte bli alltför betungande heller!

Okejrå! Då kör vi!

Update

Jorå, det här med semester kan man vänja sig vid... Sorkkvartetten har startat konsultverksamheten Sorkklipp AB och första uppdragsgivaren är grannen, vars gräsmatta de klipper medan hon är på landet. Bosses böldskorpa är pytteliten och ser inte infekterad ut alls. Vi får se till hösten om vi gör något åt den eller inte. Näsborren är fortfarande snorig till och från, men inte så att det verkar störa honom något nämnvärt. Sorkarnas semesterbostäder inomhus består av eragonsburar och tanken var att de skulle bo två och två i dem. Min plan var att Bosse och Märta skulle dela på en bur och Kid och Lykke på en annan. Den planen fick revideras inom ett par timmar eftersom Kid hotade in Lykke i ett hus och sen höll vakt utanför medan Lykke pep för allt hon var värd. Kids främsta personliga egenskap är inte direkt hennes trevliga sinnelag och sociala begåvning... Lykke och Märta fick byta plats och det gick fint tills för några dagar sen när Kid började bära sig åt mot Märta också. Märta börjar faktiskt bli en äldre dam och borde verkligen inte behöva finna sig i att få stryk från en socialt missanpassad värsting, även om värstingen i fråga är väldigt söt... Så då hämtades lilla sjukburen och travades ovanpå de andra två. Där huserar nu Kid i eget majestät. Märta bor själv i deras tidigare gemensamma hem och Bosse och Lykke delar som innan. Det är klart det känns trist att ha sorkar i singelhushåll, men de ses oftast nästan 8 timmar om dagen alla fyra tillsammans eftersom det är tydligen är lättare att vara trevlig mot medsorkar när underlaget består av gräs och klöver. Märta verkar inte misstycka alls, speciellt inte som enkelrummet gör att hon numera får pellets... Hon känns ganska tunn och även om 820 gram inte är någon katastrofvikt så vill jag gärna att hon håller sig där och inte går ner ytterligare. Sex år är hon nu, lilla finsorken... Jag hoppas att hon vill vara med länge till! Här hade jag tänkt visa en bild på sorkskyskrapan, men jag förstår inte hur jag ska kunna infoga en bild direkt från iPadens fotobibliotek så det får bli en annan gång...

Duktig patient

Så här söt är Bosse när han äter sin medicin. Det är visserligen proviva i sprutan som avbildas, bilderna med medicinsprutan blev ännu sämre och visade mest morrhår och Märta. Den gula antibiotikan heter Vibramycin och visar sig efter snabb googling vara förstahandspreparat för klamydiainfektioner (Bosse har ingen kommentar till detta utan hänvisar till patientsekretessen) Som tillägg hittade jag lite mer info på läkar-FASS om att preparatet också är bra för svårbehandlade bihåleinflammationer. Snor fortfarande hur som helst även om jag kanske tycker att det avtagit något... och en tiodagarskur som påbörjades på tisdag kväll är ju faktiskt bara halvvägs på söndag morgon. Nu hoppas vi på uppehåll och sol så att sorkarna kan få gå ut och göra gräsmattan osäker!

Bra eller dåligt?

Bosse har fortfarande snor i höger näsborre men är oförskämt pigg, rörlig, matglad och har inte gått ner ett endaste gram... (det blir alltså ingen pelletsskål, Bosse)

Doktor Bosses dom idag blev lite spretig. Det ut-och-in-vända spruckna böld-såret är löjligt litet... men kommer inte läka av sig själv och borde därför egentligen åtgärdas... men med den snoriga näsan är riskerna med  en sövning för stora för att det ska vara värt det. Hänger ni med? Vi fick en ny sorts antibiotika vars namn jag inte minns men som är halvgenomskinligt pastellgul och påminner alldeles för mycket om det som rinner ur Bosses näsborre för att kännas riktigt trevligt. Enligt Doktor Bosse är den mycket godare än baytrilen, men alla som en gång som barn fått flytande penicillin med löftet att "den smakar precis som hallonsoda" vet ju att se igenom en sån lögn.

Hur som helst finns en risk för att snuvan är kronisk, inte helt ovanligt tydligen med en äldre plattnos som Bosse Bus, men att snor-antibiotikan ändå kan lösa problemet åtminstone tillfälligt. I så fall kan vi överväga operation igen om tio dagar. Annars ska vi enligt doktorns ordination njuta av allt gräs sommaren har att erbjuda och höra av oss om såret skulle orsaka problem i framtiden.

Bosse får i alla fall flytta tillbaka till sina brudar idag, något jag tror kommer generera en del glädje i vissa falanger av flocken och en del besvikelse i andra... Det verkar i alla fall som att bölden började som en talgkörtel-on-speed och inte ett bett från Kid (ingen annan är liksom aktuell som misstänkt...) eller ett hö-stick. Jag tror minsann vi får knäcka en ny höbal för att fira!

Baytril-Bosse

Bosse äter Baytril, men trots att vi nu är på 6:e dagen tycker jag fortfarande att ena näsborren är snorig. Ska ringa till Blå Stjärnan imorgon och se vad de säger, annars är operationen bokat till på tisdag. Tack för lyckönskningar och erbjudande om probiotika men Bosse verkar ha stålmage och påverkas inte av Baytrilet, tack och lov.

Så här ser Bosses ungkarlslya ut (Doktor Bosse tyckte att Bosse Sork skulle sitta för sig själv för att inte nån skulle skada såret. Han är INTE nöjd med isoleringscellen trots att jag försökt göra det hemtrevligt... I helgen har han faktiskt sluppit isoleringen eftersom vi varit hos sorkmormor och där har han delat lya med Lykke. Det kändes inte som någon risk att hon skulle kunna bita på såret eftersom hon mest piper upprört om Bosse kommer nära henne...


När de varit i uteburen har jag inte heller brytt mig om att hålla Bosse skild från de andra eftersom de då är så fokuserade på gräs. Om ni tycker att bilderna ser ovanligt suddiga ut så är det för att de är tagna med min nya iPad istället för kameran.


...och det visade sig att bilderna blev MYCKET mindre suddiga sen man torkat av linsen med tröjärmen... Det är roligt att ha sorkarna i storhage, men det funkar bara så länge man kan sitta och titta på dem hela tiden. Finns många djur och människor som jag tyvärr inte litar på skulle lämna sorkkvartetten ifred. Känns skoj att vi tog alla chanser till utevistelse som gavs i helgen, det verkar tyvärr inte som framtiden har för avsikt att bjuda på särskilt mycket uppehåll. Om två veckor har jag semester så tills dess kan jag vara tålmodig men sen... då blir det tandhack även från mig om vädermänniskorna på TV fortsätter tjata om engelska lågtryck!

Sorry...

Det var inte meningen att göra nån orolig. Både bloggen, sorkarna och jag, har hälsan, en del i mindre utsträckning än andra, men saker och ting ser hoppfulla ut.

Sorkarna har fått äta en massa gräsmattegräs hemma hos sorkmormor och fått nästintill dagliga gräsransoner även hemma i stan. Gräs är gott!

Den som har hälsan i lite mindre utsträckning än de andra är Bosse som imorse fick träffa Doktor Bosse på Bå Stjärnan. Det är fantastiskt att ha tillgång till såna duktiga veterinärer... Problemet är en böld av något slag på på halsen som spruckit och måste tas bort, men inte innan en snorig näsborre åtgärdats. Domen blev Baytril i en vecka för att förhoppningsvis rensa näsborren och sen boka tid för operation i början av nästa vecka. Jag hoppas att det inte blir en upprepning av Mette-Marits egna tolkning av Lång dags färd mot natt... men Bosse (den fyrbente alltså) verkar helt opåverkad tack och lov, och har inte direkt tappat någon vikt, i alla fall inte för att motivera någon extraranson pellets eller critical care.

Jag ska försöka ta mig i kragen inom en nära framtid och visa lite bilder på semesterfirarna, tack för tålamodet och omtanken!

Födelsedagsbarnet!

Lykke har en ny favoritlek som heter "du kan inte ta mig". Den går till så att hon springer mellan över och undervåning när jag försöker fånga eller fota henne. När man fyller år får man finna sig i att bli fotad, så är det bara, så det triskande födelsedagsbarnet infångades under protester och fick äta födelsedagspersilja i mindre rymmningsinspirerande omgivningar. Visst är hon söt som socker?!

Hipp, hipp hurra!

Lykke och hennes syster Plira och bror Santino blev 1 år för några veckor sedan! Här brukar vi ju inte fira födelsedagar utan istället Stora Sorkdagen som infaller 22 oktober men när det nu finns en alldeles riktig och dokumenterad födelsedag så skadar det ju inte att ställa till med kalas. Alla anledningar till kalas är bra anledningar!

Sockervaddsbur!

Såhär tjusig blev buren med rosa hundfäll! Varenda liten plutt syns tyvärr... och ja, det går att sopa på fällen, men jag dammsuger oftast upp pluttarna (har påslös damsugare).

Ostkroks-Bosse

Man kan både ligga i sin säg - och äta den! Det måste vara det som IKEA menar med multifunktionell möblering va?

Vide på två sätt.

Det finns en del som tycker att videkvistar i en vas ser ut som en trevlig inredningsdetalj som minner om våren...

...andra tycker att det ser ut som söndagsfrukost...

Nytt i buren!

Skarpsynta läsare har kanske redan noterat att det nu ligger hundbädd istället för fleece i buren? Det var foderbilen som hade rea på 100x150-fällarna och jag skaffade 4. En grå, en rosa, en svart med tassar och en beige med tassar. Tvättinstruktionen på fällen meddelade att fällarna tålde 30 graders tvätt på halv maskin (vilken sorts maskin de då tänkt sig är lite av ett mysterium, det var knappt att jag lyckades knö in en fäll i taget i de stora tvättmaskinerna vi har i den gemensamma tvättstugan...) och att de inte kunde torktumlas. Trams, tänker vi om såna tvättråd häromkring, drog in fällarna på två 60-tvättar med efterföljande torktumling och - hör och häpna - det gick alldeles utmärkt. Visst, fällarna blev lite tufsiga och tassavtrycken ser inte ut som tassavtryck längre om man säger så, men det var ju ändå inte marsvinstassavtryck så vad gör det egentligen?

Anledningen till bytet är lättja, inte fleecebrist. Jag orkade inte sy fler dynor till övervåningen, det var som att sömmnadsinspirationen fullständigt lämnade mig och så kan det väl vara. Hundbädden har gummi på baksidan så att den inte glider runt på övervåningens golv och den behöver inget uppsugande lager under! Bara att klippa till, alltså. Hur det där med uppsugning fungerar vet jag inte riktigt, men fällen kan ligga i en hel vecka utan att börja lukta och den transporterar bort fukt lika snabbt som fleece. Hur mycket längre än en vecka den klarar har jag inte velat testa, det kändes lite ohygieniskt...

Sorkarna var skeptiska i början, de är ju i allmänhet rätt skeptiska till nymodigheter, men har snabbt vant sig! Det har jag med och nu ska jag bara jobba på att arbeta bort min sjukliga besatthet av att leta fina fleeceplädar. Om det är något det här hushållet behöver så är det inte mer fleece i alla fall...

Ersättningsgräs!

Jag har ju glömt av att visa vad som blev av odlingen i växthuset! Det blev två skördar vetegräs innan allt dog (eftersom jag glömde vattna...). Bosse var lite harig och vågade sig inte över bron för att äta gräs, han fick istället, som vanligt, sitt godis serverat på nedervåningen :)

Primörer - jo... från en annan del av världen...

ICAs senaste reklam med taglinen "någonstans i världen är det alltid säsong" retar mig... Det känns som att det är så långt ifrån ekologi och miljövänlighet man kan komma. Nu råkar det ju tyvärr vara så att det inte nödvändigtvis är så att närodlat betyder att mindre energi har förbrukats. En italiensk, frilandsodlad och långtradarfraktad tomat har enligt någon tidningsartikel jag sprang på för ett par år sedan krävt mindre energi när den väl ligger i grönsaksdisken på Hemköp än dito svensk växthusodlad, t.ex. Nu pallar varken sorkarna eller jag med en grönsaksdiet på vitkål, morötter, palsternacka och kålrot 8 månader om året ändå och tänker att vi försöker kompensera för vårt grönsaksbehov på annat sätt. Sorkarna åker aldrig på charter, jag har ingen bil (men lånar ibland eftersom det är väldigt jobbigt att bära 25 kg spån från Hornbach hem till mig...)

Hur som helst. Vår senaste guilt trip är italienska morötter... trots att det låg svenska bredvid. Skillnaden? -De italienska hade oändliga plymer av gräsgrön blast...




(Bosse åt givetvis också morotsblast men föredrog ett chambre separée på nedervåningen.)

Peeeeellllets, tjalallallala, peeeelleets TJAAALALLALALALA!!

Innan någon ringer polisen för att klargöra att jag inte ligger silvertejpad och bunden i ett källarförråd så vill jag klargöra att bloggen inte är kapad och att det inte är inte medelst tandhot från sorkar som jag förmåtts köpa pellets. Det kändes bara rätt just nu.

Senast det fanns pellets i anslutning till Casa del Sork var sommaren 2010. Jag köpte en påse Cavy Cuisine i oktober 2009, innan jag fick hem sorkarna, och den var drygt halvfull när de 30 ormsorkarna som jag köppte från Rogga i Ryd (ska läsas på östgötska) för 30 kr st tillfälligt härbärgerades hos mig en natt på väg till nya hem. De magra stackarna fick dela på det som var kvar och så var det med den. Nu vägde jag sorkkvartetten häromdan och ingen av dem är någon tungviktare. Vinter är urtrist, det verkar faktiskt sorkarna också tycka så det blev en liten tur ner till veterinären på Karl Johansgatan för att för två hundralappar köpa lite vintermums. Den som inte tycker att lycka kan köpas för pengar har inte smakat på oxbowpellets enligt Märta...

Vikterna i nuläget är:
Märta, född våren 2006, 833 gram
Bosse, född sommaren 2005, 1028 gram
Kid, född vintern 2009, 963 gram
Lykke, född våren 2011, 825 gram

Så nu blir det pellets ett par tre gånger i veckan tills man kan börja plocka gräs igen. Förhoppningsvis lägger de på sig lite, det är inte bra för ett marsvin att inte ha några reserver alls. Bosse gick ju ner 200 gram av en fånig förkylning. Men, det är klart, Bosse är ju man...

Casa del Sork - en utvärdering

Nu när vi haft den nya buren i några månader är det dags för en utvärdering! På det hela taget är jag nöjd. Eftersom marsvin är flockdjur är det inte ovanligt att alla fyra är på samma våning samtidigt, (speciellt som en av våningarna härbärgerar det livsviktiga höet...) men de får plats och har möjlighet att komma ifrån varandra om behovet skulle uppstå. En tvåvåningsbur är inte på något sätt optimalt för marsvin eftersom de inte har något direkt klätterbehov att ta hänsyn till, men i den här lägenheten var det så att utrymmet som passade bäst för marsvinen var så litet att en tvåvåningsbur liksom blev nödvändig för att ge dem en bra yta att vara på. Jag är nöjd med att rampen nu inte tar någon yta från nedervåningen som det var i förra buren och att rampen fortfarande är bred nog för dem att mötas på. Att ha tyg på övervåningen och hö på undervåningen istället för tvärtom som i förra buren är också en förbättring. Klart mindre bös att städa från fleece och teddytyg!

Jag är också nöjd med glaset på övervåningen. Det gör att man verkligen kan prata med sorkarna ansikte mot ansikte, jätteroligt! Egentligen hade glaset kunnat vara minst 10 cm lägre, sorkarna skulle ändå inte hoppa ut. Apropå hoppa ut... Jag vet att det finns rymningsbenägna sorkar, men mina måste nästan blivit av med den genen. På nedervåningen har jag ett galler jag kan sätta för och det gör jag när hundkusinen kommer på besök mest för att han inte ska äta sorkbajs men också utifall att han skulle komma ihåg att han genetiskt sett är ett rovdjur. För det mesta är gallret inte där, vilket innebär att kanten är låg nog för sorkarna att bekvämt klättra över (Bosse klättrade ju IN i buren när jag satte honom i karantänburen), men de gör det inte. Det är som att de inte vill ta sig ifrån buren. De hoppar inte heller upp på husen på gräddhyllan för att ta sig upp på köksbänken. Innan hade jag en stor kockumsgryta där som staket, men jag tog bort den när de aldrig visade någon tendens till att vilja söka sig nya territorium.

Jag tycker att det blir lite mörkt och tråkigt på undervåningen, men tror att jag och sorkarna har rätt olika åsikter om heminredning. Där jag gillar ljus och högt i tak har sorkarna inget emot murrigt och mysigt med ordentligt tak. Man får ju inte glömma nästan alla sorkar tror att en kondor när som helst kan flyga in i deras rum och äta upp dem.

Hagen framför buren har jag inte haft framme på ett tag, jag blev lite lat och trivdes med att ha ett vanligt kök, som en helt vanlig människa... Det kändes också som att de inte riktigt behövde den när de blev fyra istället för fem, hagen kan få lov att vara en guldkant då och då både för mig och dem. De får nya spännande ytor att utforska och jag får bättre fotomöjligheter :).

Man ska inte kasta sork i glashus...

Vi fick ett miniväxthus i julklapp av Storsorken och det gick helt enkelt inte att låta bli att be en gurkmutad Bosse posera lite i det för att få felillustrera det gamla talesättet...

...men det var ju vetegräs i fashionabelt återvunna krukor som egentligen var det jag ville använda växthuset till! Nu hoppas vi att det gror snabbt så att vi redan nästa helg kan smaka på några gröna strån!

Sorkarna fick smaka på några ogrodda vetefrön, men det lät som att Märta satte i halsen så det blir nog inte så mycket mer sånt godis... Ska införskaffa lite Oxbowpellets att ha som godis istället, tänker att de liksom löses upp om de skulle hamna där de inte hör hemma.

Look who is back!

Ni har varit tålmodiga... Det är enligt statistikprogrammet jag just kollade många som kommer in här varje dag trots att jag inte uppdaterat på en månad. Blogginspirationen har legat lågt nu under denna klart överreklamerade årstid när det är becksvart när man går hemifrån, becksvart när man kommer hem och det enda i grönsaksväg som inte truckats från söder om Alperna är potatis och lök... Inget gräs finns det heller. Att inte ens kunna visa en bild eller två har dragit ner inspirationsindexet under nollan så nu var det dags att rycka upp sig lite!

Kameran låg i ett fack i datorväskan vars ficka är dold av ett dekorativt (?) veck. Om man har en liten kamera så hittar man den inte i en vadderad väska om man inte öppnar facket den ligger i. Nu är den i alla fall tillbaka och på laddning. Snart ligger den på sin plats bredvid sorkburen igen, redo att fånga småttingarna!

En liten uppdatering vore kanske på sin plats... Bosse är frisk och något smalare än innan. Det har gjort att hyllan på övervåningen nu inte längre är exklusivt tjejterritorium eftersom han nu är smidig nog att hoppa både upp och ner. Märta trampar med bestämda steg mot sin 6:e födelsedag och går numera vid högtidliga tillfällen med på att sittande i buren klappas tre-fyra gånger på huvudet med ett finger medan hon utvärderar om det kan komma att bli någon gurka från den andra handen. Kid springer alltid upp på övervåningen när hon hör nyckeln i låset på eftermiddagen. Sen sätter hon sina små tassar på kanten till glaset och försöker (verkar det som från min synvinkel i alla fall) göra chin-ups för att komma till gurkan fortare... GI Kid alltså, snart är hon så krallig att vi får bredda rampen tror jag. Lilla Lykke är inte så liten längre! Hon har en stilig mittbeneperuk som jag just massakrerade en smula genom att klippa bort en rumptova... Anna, jag kommer imorgon och låter dig vaxa henne, okej? Lykke vill absolut inte bli upplockad ur buren eller över huvud taget ha någon fysisk kontakt med mig (om det inte räknas när hon biter mig hårt i fingret för att kolla om det är gjort av gurka) men när man väl lyckas skopa upp henne är hon rätt okej med en kort stunds fingerklappande om det efterföljs av gurka...

Vi avslutar med två tiggarbilder jag hittade på kameran. Suddiga och räliga, men eftersom ni inte fått något på länge tänkte jag att de kanske skulle gå ner ändå...