Hormoner...

Herremarsvinsgud säger jag bara... Igår var det minst sagt full rulle i buren (och jag som trodde blått var en sån lugnande färg?). Kid svängde omkring på den fluffiga rumpan och kurrade som en väldigt liten och hormonstinn helikopter. Det var främst Mette-Marit som fick utstå "uppvaktningen" och det spelade visst ingen roll hur många gånger Kid åkte på däng, hon var tillbaka efter två sekunder i alla fall. Till slut stod Mette-Marit med höjt huvud och stampade baktassarna i fleecen så hårt att det lät. Jag har aldrig sett henne göra det innan och antar att det betydde att hon var heligt förbannad och lack på snorungen. Sexuellt utnyttjad av barn liksom, vilket öde...

Jag fyllde buren med käk och hö och hoppades att mätta magar skulle öka harmonin (och sömnen) och det kan ha funkat bra men vid fyra imorse väcktes jag av ett förskräckligt oväsen. Jag var riktigt groggy när jag vaknade men insåg ganska snabbt att det var "chirping", att marsvin låter som någon form av manisk fågel. Som jag hört berättas om det har jag trott att det varit någonting positivt men det lät mest otäckt, inte alls som ett marsvin som mår bra. Vem det än var så slutade den när jag gick ut i vardagsrummet och tände ljuset...

Blå bur

Jag har självdiagnosticerat mig med "new cage syndrome". Det yttrar sig i ett behov av att förändra, förbättra och försköna sorkarnas boende och är väl egentligen ganska harmlöst om det inte hade varit för alla sorkgrejer jag samlar på mig... Igår påbörjade jag projektet att städa ur den största hallgarderoben för att förhoppningsvis kunna samla ALLA sorkgrejer på ett och samma ställe.

Naturligtvis tröttnade jag snart och började fixa med roligare grejer... sorkbursunderredet lyftes ner på golvet, fronten skruvades bort och hela härligheten förlängdes med en liten extra kvadratmeter eller så. Sen gav jag mig ut på jakt efter varenda ren blå fleecespillra...

Resultatet syns här!

Mette-Marit och morotsbiten from cavycritters on Vimeo.

Bus i blå bur from cavycritters on Vimeo.

Svulla gräs...

Untitled from cavycritters on Vimeo.

Trist med mörkret, det blir inga fina kort utan dagsljus!!! Med blixt ser allting helt fel ut, sorkarna blir rädda och rödögda, utan blixt blir allt grynigt och suddigt... Så här kommer en liten video. Rörelserna liksom kompenserar för den bristande skärpan.

Sorkarna får gräs och maskrosor varenda dag, man vet aldrig när de tar slut och det lär bli nästan ett halvår innan man får smaka sånt igen. Vilket land vi lever i egentligen... Jag har nog aldrig varit så medveten om den långa vintern förrän jag fick marsvin...

Hömisär

Jag är värdelös på att planera... Visst, jag visste att vi inte hade massor med hö kvar, men att det var så här illa?! Det enda snabbköpshö värt namnet "hö" vi provat är det fotograferade. Det kostar 24 kronor och räcker en dag till sorkarna och det går ner men är inte gott, som Mette-Marit formulerade det.

Sen är det ju inte bara att köpa hö heller... Jag trodde jag hittat lösningen, en hästgård som sålde "smådjurshö" för i sammanhanget hutlösa 9 kr kilot, men låt gå, det var grönt och fint och sorkarna gillade det. Senaste säcken därifrån såg tyvärr ut att vara uppsopad från golvet på skullen och innehöll förutom en massa damm och bös en inte helt ovidkommande mängd jordkokor. Nej tack säger vi till sånt... Och herresorkgud, jag PALLAR inte ta mig runt till alla bönder i östra Sverige för att hitta bra hö. Bra hö är en sorklig rättighet, det ska vara lika lättillgängligt som vattnet i kranen.

Nu ser vi dock ljuset i tunneln. En kompis har blivit medryttare på en ponny (tja, eller häst då, jag fick ändå stå på en pall för att rykta) och i det stallet har de hö som formligen får det att vattnas i munnen på mig. Förhoppningsvis kommer nu en bal av detta gröna guld hemlevererat imorgon och då blir det partaj!

---
Förresten tror jag att någon i sorkkvartetten "kvittrade" ikväll. Det lät inte så högt som jag hört på en del inspelningar, men det var ett läte jag inte hört innan, ett ljust "chip, chip, chip!". Undrar just vem det var?

Var är sorken?

I natt vaknade jag av någon form av oväsen vid fyrasnåret (jag vet att vissa kallar det morgon, men jag hör inte till det laget...). Jag fick för mig att de kanske vält vattenflaskan eller att någon hoppat hur buren och kravlade mg ur sängen för att kolla läget.

Bosse i grästunneln, check! Märta i närmaste huset, check! Hm... då finns väl sannolikt Mette-Marit i det andra huset (som stod så att jag inte kunde titta in i det) men var är Kid? Inte på loftet, inte i någon gospåse, inte i tigergömman. När jag lyfte på huset för att kolla vem som saknades for både Mette-Marit och Kid ut som skjutna ur en kanon. De har alltså legat tillsammans där och haft det mysigt! Det har aldrig hänt i min bur innan...

Jag funderade på om ljudet som väckte mig kunde ha skrämt dem, men både Bosse och Märta sov så djupt att de inte ens orkade tugga på äpple, fast jag höll det framför munnen på dem, så jag tror inte de kan ha hört något... De är inte direkt vana vid att det rör sig i min lägenhet innan klockan 8.

Ett liv med sorkar är ett liv fullt av mysterier...

Gräs-tjejer!

Jag menade allvar med det där att intensifiera gräs-konsumtionen... (Bosse käkade på loftet)


Kid och Mette-Marit synkar sitt gräsätande! Jag hade roligt i säkert en halvminut genom att klicka fram och tillbaka mellan bilderna så att det såg ut som en primitiv animation. Sorkägare är ett lättroat släkte...

"Kom igen nu allesamman, en gång till!"

"Mitt i djungeln, den stora djungeln, där sover sorkarna. Mitt i djungeln, den stora djungeln, där sover sorkarnaaaa, a-wheek-a-kurrr, a-wheek-a-kurr, a-wheek-a-kurrr...."

Djungeldjur!

Nej, marsvin lever inte i djungeln... men mina gör det, temporärt i alla fall! Sorkkvartetten har ju bott i golvhage i två veckor för att hålla Ville sällskap och när det nu blev dags att flytta upp igen ville jag hitta på något lite anorlunda och eftersom en tjusig tigergömma kom med posten för någon vecka sedan var ju temat givet... Jag vet att burpyssel är mest för mig, men sorkarna har egentligen ingenting emot att fleecehögar, draperi, gräs, tunnlar och gömmor råkar passa in i ett djungeltema. Notera gärna vattenfallet (före detta rampen, alltså) som leder ner till vattenhålet där deras drickflaska står :)

Vi har intensifierat gräsorgierna, förresten, för att fylla på klorofyllreserverna inför vintern när de får nöja sig med enstaka brickor vetegräs vid högtidliga tillfällen!

Vi är kompisar vi!

Ville har fått en Ziggy och Ziggy har fått en Ville... De är så himla fina ihop! Ville har inte fått någon särskilt bra uppfostran och måste gett ett något förvirrat första intryck eftersom han reste ragg, gjorde "jag vill vara din kompis-rörelser" och avslutade med att gäspa stort och försöka förföra Ziggys midja. Förhoppningsvis lär han sig fort!

Och sen ett litet bonuskort på Clark Kent som var den allra magraste och hårlösa lilla ormsorken... Nu har han päls och en kompis. Sånt gör en glad!

På väg

Nu sitter jag och Ville på bussen. Han är inte så glad, här har han efter två års språklig och social isolering äntligen fått kompisar och så blir han satt i en transportbur ALLDELES SJÄLV och tvingad att genomlida en hemsk busstur... När vi kommer till Göteborg blir vi hämtade av Dumle och Kolas Marie som varit fosterhem åt Ziggy som förhoppningsvis ska bli Villes Best Friend Forever and Ever och sen hoppas vi att de vill vara kompisar lika mycket som vi människor vill att de ska vara det!

Höst, Nej tack!

...alternativt, "Rör inte min MASKROS!"

Meddelande från Casa del Sork-kvartetten:

Vi har på kissig fleece, i djupaste samförstånd, enats om att hösten måste bekämpas till varje pris och sista grässtrå. Vi känner starkt att maskrosor, rölleka och gräs är att föredra framför vitkål och importbroccoli och vill ogärna se en minskning av lokalodlat grönt vid våra måltider. Nu har timmen kommit att ta varandra i tass och gemensamt arbeta för evig sommar.

med maskrosor i munnen,

Märta, Bosse, Mette-Marit och Kid.





Fosterburdjuret Ville var naturligtvis adjungerad, men Märta envisades att hålla på formaliteterna och han fick inte underteckna uttalandet. Han låter hälsa att han inte bryr sig så mycket om det så länge tillgången på rölleka är god.

Hänga gäng, sork-style.

Så vitt jag vet har Ville inte haft kompisar sedan han skildes från sina föräldrar och syskon. Ville har bott hos mig i 10 dagar och varit ganska stilla och tyst, men igår kväll, herregud, vilket tjat! Han tjöt oavbrutet från sin binge och sorkkvartetten stod i sin bur och undrade vad det var för en sork som fick naglarna utdragna med tång. Jag ringde Irene, vem annars, och hon var om möjligt ännu fjantigare och blödigare än jag eftersom hon bekräftade min fjantighet, och tyckte att de nog skulle kunna få träffas lite ändå... Det blev ett sabla liv, det var som om min lilla fostersork byttes ut till någon helt annan! Han kurrade, tjöt, busrusade och popcornskuttade (naturligtvis hamnade inget av det sistnämnda på film...). Allra finast var ändå senare, när de hämtat sig lite. Alla permanentsorkarna låg och vilade och i sin bur låg Ville och sov, banana-style med stängda ögon -LÄNGST FRAM! Det här handlar alltså om Ville som inte frivilligt lämnat sin halva blomkruka sen han fick den i söndags eftermiddag. Helt plötsligt fanns tryggheten inte i ett tak, utan i andra fyrbeningar som pratar samma språk som han. Man kan bli tjock i halsen för mindre ju.

Märta säger hej

Jag har varit toknervös för att han på något omöjligt sätt ska lyckas rymma och göra någon av flickorna med sorkbäbisar... Taket är fastsatt med buntband och de små sjöstjärnefötterna kan sannolikt inte gräva en gång genom parketten.

Ville 1 from cavycritters on Vimeo.