Långt inlägg om gos.

Att säga att inget av mina marsvin är särskilt intresserade av att gosa med mig vore en underdrift. Bosse får jag visserligen tag på men i famnen är han hal som en ål med en enda önskan -att komma tillbaka till buren. Märta skriker och ålar sig så jag oroar mig för att grannarna ska knacka på och Fjant är ännu värre. Rådet jag fick var att ta upp alla tre i famnen för att de på så vis skulle få trygghet från varandra. Om nån försökt att ta upp tre rymningsbenägna marsvin i famnen vet ni att det är ungefär lika lätt som att äta blåbärssoppa med uppånerpåvänd sked, de bara "rinner iväg" åt alla håll. Lösningen blev en låg låda med filt i som alla tre fick plats i (speciellt som Fjant panikslaget försökte dra nytta av takhöjden och till sina kompisars förtret försökte gömma sig under dem). När jag lagt om filten om mina tre sirener så att de inte kunde rymma insåg jag att de nu inte kan se mig, och vad är det då för mening att tränga ihop dem i knäet? Goda grönsaker ska de också få i knäet, de sa Irene, så fram med salladen och gurkan. Märta, som fått mellannamnet Matvrak och Bosse hugger in mellan skriken medan Fjant nu helt tystnat och försöker gräva sig ut underifrån. När grönsakerna är slut smakar mina fingrar gurka, vilket får Bosse att vilja äta på dem.

Gosfaktorn var vid det här laget oändligt låg, alla tre marsvinen verkade panikslagna, jag kände mig som världen elakaste människa och fingrarna gjorde ont. Så tillbaka i buren med marsvinen och så fick de lite extra sallad i ett från min sida patetiskt försök till kompensation. Sen satt de och hostade alla tre (jobbigt för halsen att skrika, antar jag) och åt upp kompensationssalladen. Det måste man ändå säga till marsvins fördel, de är inte långsinta.

Fortsättning följer...