Måndag igen

Det är väldigt vad helgerna går fort... nu är det måndag igen! Sorkarna får gurka med askorbinsyra på morgnarna (eftersom de då är som minst nogräknade och inte bryr sig så mycket om att det är surt) och förhoppningsvis förebygger detta de elaka stenarna... Det är när sånt här händer som man nästan önskar att man hade två sorkar och inte fem eftersom det ju är väldigt mycket svårare att övervaka fem sorkars kissfläckar i en stor bur än två i en mindre...

Sorksen fick inte vara ute i helgen eftersom gräsmattan extraknäckte som träsk efter den senaste veckans regnande. Trist, man vet ju liksom inte hur många fler helger det blir...

Här är en liten film jag glömt ladda upp på när de återförenades efter terapikollot i Bohus.

Untitled from cavycritters on Vimeo.

Hurra!

Mette-Marit fick träffa Veterinär Madeleine imorse. Veterinär Madeleine tyckte Mette-Marit var jättefin. Mette-Marit tyckte att Veterinär Madeleine var JÄTTEDUM när hon klämde på henne. Hur i hela friden de lyckades röntga min lilla vessla utan att söva henne vet jag inte eftersom jag inte fick följa med in, men jag är mäkta imponerad av personalen på Blå Sjärnans smådjursavdelning... Röntgenbilderna visade tack och lov inte på några fler stenar, fantastiskt fina nyheter!

Vi ska ringas om en månad och diskutera en eventuell förebyggande medicinering som då blir på livstid. Mette-Marit verkar ju uppenbarligen ha anlag för att bygga urinstenar trots avsaknad av pellets, salt- och kalksten så det kanske inte är en dum idé... De är ju rätt dåliga på att meddela oss människor om hur de mår de där sorkarna. Trist om hon ska behöva kissa grus igen!

Ett litet parallelldrama utspelade sig också i undersökningsrummet medan de förberedde röntgenundersökningen. Jag satt på en stol och läste ett informationsblad om chinchillaskötsel när jag hörde hur något ramlade ner i handfatet bredvid mig. Något var en helt enorm (och antagligen ganska klantig) husspindel och jag som tycker väldigt mycket om fyrbenta djur har väldigt, väldigt svårt för djur som har fler ben än så... Jag satt alltså 25 cm från där spindeln ramlade, tänk om den ramlat på mig?! En rådig djursjuksköterska räddade både mig och spindeln när hon kom in för att hämta Mette-Marit. Man kan inte säga annat än att de har en bred kompetens!

Hur som helst... spindelincidenten åsido... Att gå ifrån Blå Sjärnan med en friskförklarad liten sork och hennes manliga sorkeskort kändes som att vinna på lotto. Hon som var i rummet innan mig fick inte med sig sin kanin hem...

Måndag

Har ni sett så sött? Det har var när vi kom hem till lägenheten i går kväll. Fyra flickor sover under var sitt tak och Bosse ligger i hölådan (man ser hans nos). Klicka på bilden så blir den större!

Idag bokade jag tid för röntgen på Blå Stjärnan. Första tiden de hade var onsdag 9.30 så den tog jag. Då är det tur att man har en chef som säger "Marsvin är väl också människor!" när man frågar om man kan ta lite komp på onsdag... Djursjukvårdaren sa att det var viktigt att jag höll koll på att Mette-Marit kissade så nu sitter hon på vit fleece i en egen kupé med gurka och romansallad. Somliga tycker att det är rätt orättvist, och somliga heter inte Mette-Marit.

En kompis som ger mer än gurka...

Sorkarna har en väldigt, väldigt fin vän i Anna. Det är tyvärr inte alltid de förstår att sätta värde på den vänskapen och man skulle rent av kunna tro att somliga sorkar tycker att det är direkt otrevligt när Anna kommer, men det gör inget... Jag är, för att kompensera, glad och tacksam över vänskapen nog för både mig själv och ett par kubik sorkar.

Idag var Anna och hälsade på oss och gräsweekenden avslutades därför spontant med en helkropps-spabehandling för samtliga sorkar. Sorgkantade gräsmatteklor, vaxiga öron, grässlemmiga tänder och toviga rumpor åtgärdades. I Mette-Marits urinrör hittade Anna då något som inte kan vara annat än en 9x4mm stor urinsten... Jag är nog i chock fortfarande. Jag hade visserligen uppdagat att något var fel när jag någon timme senare vek ihop burfleecen (där fanns blodfläckar), men jag hade inte vetat vad eller vem av dem som var anledningen. De hade fått sitta en och en på handdukar i natt och Mette-Marit hade fått ha ont längre...

Det är svårt att inte tänka "tänk om inte Anna hade hittat stenen..." men jag försöker låta bli det för nu nu hittade hon den faktiskt och kunde dessutom ta bort den! Det innebär att jag kan ringa Blå Stjärnans exotiska avdelning imorgon och boka en tid till Mette-Marit för röntgen för att se om där finns fler stenar och sen beställa de preparat jag läst om på Ingrids sida. Usch... stackars lilla Mette-Marit älskling... Vill du ha sallad, sa du? Klart du ska få sallad, så mycket sallad du vill! Nej, du får ingen persilja... inte på ett bra tag...

Gräsweekend

Det har varit tyst - igen. Det blir lätt så när ens världsbild rubbas... Julgrisen var min marsvinsvärlds fixstjärna, så länge han var i livet kunde jag på något sätt hoppas att mina egna sorkar skulle ha ett lika evigt liv. Min marsvinsvärld blir nog aldrig riktigt densamma igen... men nu är han där stjärnor hör hemma - och tyvärr alldeles för långt borta från oss.

I fredags eftermiddag när jag cyklade hem från jobbet stod det helt klart att en lägenhet i stan med stora fönster i sydvästläge inte var det optimala ställe att tillbringa helgen på... Sagt och gjort, sorkarna stuvade in sig i transporter och jag ringde sorkmormor och tiggde skjuts. Om sanningen ska fram så var det kanske jag som stuvade in sorkarna också... De har liksom inte insett att den betyder att vi ska till något trevligt ställe.

Igår fick de vara ute tills det blev kväll. Tvåvåningstransporten stod i ett hörn och Mette-Marit var där och jagade ut Lykke minst tio gånger. Lykke har en släng av marsvinssjukdomen Fegus Sorkus och Mette-Marit, som ju som bekant skulle kunna vara ordförande i den patientföreningen, verkar vilja få lillan att inse att man inte dör av gräsmattor.

Lykke är också medlem i långsorkssällskapet!

Bara huvudet är skyddat så ordnar sig allt!

Modiga Lykke - helt utan tunnel!

En back sorkar! Alldeles för trångt, men de hinner aldrig börja bråka mellan inneburen och uteburen.

Non, nom, nom...

Bosse har inte gått ner ett endaste gram...

Julgrisen.

Det är med stor sorg jag skriver föjande rader... En era är över. Julgrisen, Sveriges gladaste marsvin, finns inte längre hos oss i sin fysiska form. Julgrisen fick problem med sitt framben i lördags, han blev bättre men sedan sämre igen. Imorse fungerade bara ett framben normalt och hans matte Anna bokade en veterinärtid till eftermiddagen för att förhoppningsvis få hjälp att utföra mirakel, men sannolikt hjälpa honom till marsvinshimlen. Helt akut kändes inte läget, Julgrisen himself var lika glad som vanligt, visade ingen smärta och avrundade gårdagen med en generös grönsaksgiva och en och en halv deciliter (sic!) critical care (och tiggde ändå mer). Om man får i sig mat motsvarande 20% av ens kroppsvikt kan man ju inte anses ha tappat aptiten i alla fall... Ändå dog han någon gång mellan lunchtid och eftermiddagen idag. Det är svårt att förstå, Julgrisen skulle ju alltid finnas kvar?

Julgrisen... Du var en galen liten sork du... Du fascinerade med din sällskapstörst, ditt underläppsmått, din påhittighet vad gäller att forcera avspärrningar och din talang för att sätta dig på saker som gav en enkelbiljett till handfatet. Det blir ju lätt så när man har nästan lika mycket vit päls som personlighet. Du fick ungefär sju och ett halvt år på jorden, alla utom ett med en människa som ansåg dig vara skapelsens krona. Det är ett bra marsvinsliv det och inte så illa pinkat för ett rödögt marsvin som fick fira sin första födelsedag i en zooaffär.

Du är saknad av många, Julgrisen, inte minst Santino som nu fått Mimmi som roommate. Var snäll och håll ett vakande öga över din lilla skyddsling! Du vet ju själv hur hon är...

Nu är det dags att ta fram näsdukar, alleman och allesork. Vi avslutar med en hyllningsvideo gjord av matte Anna för ungefär ett år sedan och innan ni trycker på play vill jag påminna om något Anna skev på sin sida för ett tag sen, att ALLA marsvin har potential att bli någons Julgrisen. Jag tänder inga ljus, jag kramar ett (ovilligt, det är ju mina) marsvin och tänker på en stor marsvinsman...

Julgrisen ska alltid finnas kvar from Anna on Vimeo.

Alla är hemma!

Igår var jag uppe i Bohus och hämtade Märta, Mette-Marit och Kid, numera vederbörligen semestrade och rehabiliterade. Alltså... Irenes trädgård ger mig tårar i ögonen, den är ett lågmält monument till sorkars sommarlycka. Dumt nog tog jag inga bilder, men trädgården finns att beskåda på Eragons hemsida.

Väl hemma flyttade alla in i en fleecehage i vardagsrummet (i köket byggs ju som bekant bur) och vänskaps- och kärleksbanden kunde återknytas. Säga vad man vill om Bosse, men ligga med barn är inget han föredrar... Gladast var Bosse över att återse Kid. Han var faktiskt så glad att han ville ligga med henne hela tiden. Kid ville helst inte ligga med Bosse... Om man varit sorktankeläsare, hade man kunnat meddela att Kids kanslor för Bosse skulle kunna materialiseras i form av en säck med sten och ett besök på Älvsborsbron för att deponera kåtsorken i älven... Men oroa er inte... Kid når inte upp till ytterdörrshandtaget och hade aldrig kunnat knyta ihop en säck. Tack och lov saknar sorkar tumgrepp!