Gräsweekend

Det har varit tyst - igen. Det blir lätt så när ens världsbild rubbas... Julgrisen var min marsvinsvärlds fixstjärna, så länge han var i livet kunde jag på något sätt hoppas att mina egna sorkar skulle ha ett lika evigt liv. Min marsvinsvärld blir nog aldrig riktigt densamma igen... men nu är han där stjärnor hör hemma - och tyvärr alldeles för långt borta från oss.

I fredags eftermiddag när jag cyklade hem från jobbet stod det helt klart att en lägenhet i stan med stora fönster i sydvästläge inte var det optimala ställe att tillbringa helgen på... Sagt och gjort, sorkarna stuvade in sig i transporter och jag ringde sorkmormor och tiggde skjuts. Om sanningen ska fram så var det kanske jag som stuvade in sorkarna också... De har liksom inte insett att den betyder att vi ska till något trevligt ställe.

Igår fick de vara ute tills det blev kväll. Tvåvåningstransporten stod i ett hörn och Mette-Marit var där och jagade ut Lykke minst tio gånger. Lykke har en släng av marsvinssjukdomen Fegus Sorkus och Mette-Marit, som ju som bekant skulle kunna vara ordförande i den patientföreningen, verkar vilja få lillan att inse att man inte dör av gräsmattor.

Lykke är också medlem i långsorkssällskapet!

Bara huvudet är skyddat så ordnar sig allt!

Modiga Lykke - helt utan tunnel!

En back sorkar! Alldeles för trångt, men de hinner aldrig börja bråka mellan inneburen och uteburen.

Non, nom, nom...

Bosse har inte gått ner ett endaste gram...