Märta är fyra år. Hon skriker (numera) näst högst men skuttar minst och älskar att äta sånt hon tycker om. För även om hon skriker högst på mat så är hon den som utvärderande tar en tugga av ALLA broccolibitar innan hon bestämmer sig för att acceptera att frukosten tyvärr inte heller idag består av gurka.
Märta har haft tre hem innan hon kom till mig och var inte särskilt tam, men nu kan man klappa henne i buren om hon är på humör!
Bosse är en väldigt glad treårig marsvinsman. Han kurrar omkring i buren och svänger på den omfångsrika rumpan för att förföra flickorna som för det mesta kan hålla sig för skratt. Innan mej har han haft två mattar.
Bosse är alltid öppen för saker att stoppa i magen så håller du fram ett finger mot honom kommer han tugga lite försiktigt på det bara för att förvissa sig om att det inte går att äta. Bosse visslar högt när han drar sin lilla limpkropp genom det nyfyllda höloftet och fleecehögar får ofta samma mottagande, en sann komfortsork, alltså.
Mette-Marit är två år och räddades från en skitig, värmländsk lada vars innehavare ansåg att hon bara dög till att bli ormmat. Förutom ladan är det här hennes andra hem. Hon är skyggast (glöm att klappa henne!) och busigast och kör alltsomoftast popcornskutt och busrusningar runt i buren. Mette-Marit gillar inte röd paprika och låter när hon rör på sig, som en liten höna kluckar hon runt i buren, alltid beredd att ta skydd! Från början hette Mette-Marit Fjant, ett namn som passade henne bra på tiden då hon inte vågade börja äta på gurkskivan så länge jag satt vid buren. Här har det hänt en hel del!
Nästan femåriga Freja kom till oss i julas och fick bara stanna i dryga fem veckor innan en stor och snabbväxande tumör förvandlade henne till sorktrions skyddshängel. Freja var tam, gosig och tyckte om att vara nära sina sorkfamiljemedlemmar. Hon tyckte inte om äpple, men kastade sig över vitkål, tokiga sork... 