En kompis som ger mer än gurka...

Sorkarna har en väldigt, väldigt fin vän i Anna. Det är tyvärr inte alltid de förstår att sätta värde på den vänskapen och man skulle rent av kunna tro att somliga sorkar tycker att det är direkt otrevligt när Anna kommer, men det gör inget... Jag är, för att kompensera, glad och tacksam över vänskapen nog för både mig själv och ett par kubik sorkar.

Idag var Anna och hälsade på oss och gräsweekenden avslutades därför spontant med en helkropps-spabehandling för samtliga sorkar. Sorgkantade gräsmatteklor, vaxiga öron, grässlemmiga tänder och toviga rumpor åtgärdades. I Mette-Marits urinrör hittade Anna då något som inte kan vara annat än en 9x4mm stor urinsten... Jag är nog i chock fortfarande. Jag hade visserligen uppdagat att något var fel när jag någon timme senare vek ihop burfleecen (där fanns blodfläckar), men jag hade inte vetat vad eller vem av dem som var anledningen. De hade fått sitta en och en på handdukar i natt och Mette-Marit hade fått ha ont längre...

Det är svårt att inte tänka "tänk om inte Anna hade hittat stenen..." men jag försöker låta bli det för nu nu hittade hon den faktiskt och kunde dessutom ta bort den! Det innebär att jag kan ringa Blå Stjärnans exotiska avdelning imorgon och boka en tid till Mette-Marit för röntgen för att se om där finns fler stenar och sen beställa de preparat jag läst om på Ingrids sida. Usch... stackars lilla Mette-Marit älskling... Vill du ha sallad, sa du? Klart du ska få sallad, så mycket sallad du vill! Nej, du får ingen persilja... inte på ett bra tag...