Change of plans.

Idag hade jag tänkt att skruva ihop rampen och låta sorkarna flytta in i skrytbygget Casa del Sork II. Naturligtvis skulle allt dokumenteras och läggas ut på bloggen till allmän glädje och inspiration, sen skulle jag bjuda en vän på middag här hemma, dricka vin, prata och lyssna på en massa Springsteen. Det var vad jag hade tänkt att göra. Nu blev det inte riktigt så... utan jag sitter istället här med en klump i magen, godis i munnen och critical care överallt.

Imorse tyckte jag nämligt att Mette-Marit såg lite vissen ut. Jag fångade in min lilla vessla, klämde på henne lite, kollade rumpa, ögon, öron och mun. Allt såg fint ut så jag satte ner henne igen när jag fick ett sånt där "now wait a minute-moment". Var hon inte lite lättare? Fångade in en tokmissnöjd vessla för andra gången och vägde henne. Jovisst -200g, inte så mycket för en människa men 20% av Mette-Marits matchvikt. Inte ville hon äta några grönsaker heller. Ringde Blå Stjärnan som tyckte vi skulle komma in, trots avsaknad av sorkveterinär. Sagt och gjort... Mette-Marit, Märta och jag tog oss till Blå stjärnan. I väntrummet inser jag överlyckligt att Mette-Marit äter på ett maskrosblad, hurra! Väl inne i ett undersökningsrum jublar veterinären inte fullt så mycket över maskrosbladet när han ska titta henne i munnet "Det är lite som att snorkla i ett ostädat akvarium...". Grönt slem var bara förnamnet och en djursjukvårdare hjälpte till att spola med lite vatten. Nu kunde den här veterinären inte så mycket om sorktänder men kunde känna att hjärta och lungor lät bra, att det inte verkade vara stopp någonstans i buken och att hon inte var uttorkad. Sen bokade han också in oss på måndag morgon i ett redan fullspäckat schema hos sorkdoktor Bosse (inte den fyrbente flockledaren alltså, utan veterinären).

Här hemma har Mette-Marit fått critical care. Hon äter ingenting själv, varken klippt hö, klippt gräs, maskrosor, strimlade grönsaker havregryn, banan eller critical care, allt måste tvingas i henne medelst spruta och det är fruktansvärt både för mig och henne. I ärlighetens namn är det nog jobbigast för Mette-Marit, men så är det ju också för hennes skull som vi gör det. Av hennes protester att döma (hon ålar sig som en olympisk brottare) är hon inte redo för pärleporten än på ett tag, men de är luriga sorkarna... Det går ju undan när det går undan om man säger så.

Det hemskaste är nog att jag liksom inte kan få henne lugnare. När Freja var sjuk tyckte hon om att ligga i mitt knä och bli klappad. Skulle Mette-Marit bli akut sjuk (alltså ännu akutare än nu) skulle hon hellre våndas i sin myspåse själv än i mitt knä. Det känns ganska hemskt...

En klart rundare Mette-Marit för en vecka sen...