tisdag 2 augusti 2011

Julgrisen.

Det är med stor sorg jag skriver föjande rader... En era är över. Julgrisen, Sveriges gladaste marsvin, finns inte längre hos oss i sin fysiska form. Julgrisen fick problem med sitt framben i lördags, han blev bättre men sedan sämre igen. Imorse fungerade bara ett framben normalt och hans matte Anna bokade en veterinärtid till eftermiddagen för att förhoppningsvis få hjälp att utföra mirakel, men sannolikt hjälpa honom till marsvinshimlen. Helt akut kändes inte läget, Julgrisen himself var lika glad som vanligt, visade ingen smärta och avrundade gårdagen med en generös grönsaksgiva och en och en halv deciliter (sic!) critical care (och tiggde ändå mer). Om man får i sig mat motsvarande 20% av ens kroppsvikt kan man ju inte anses ha tappat aptiten i alla fall... Ändå dog han någon gång mellan lunchtid och eftermiddagen idag. Det är svårt att förstå, Julgrisen skulle ju alltid finnas kvar?

Julgrisen... Du var en galen liten sork du... Du fascinerade med din sällskapstörst, ditt underläppsmått, din påhittighet vad gäller att forcera avspärrningar och din talang för att sätta dig på saker som gav en enkelbiljett till handfatet. Det blir ju lätt så när man har nästan lika mycket vit päls som personlighet. Du fick ungefär sju och ett halvt år på jorden, alla utom ett med en människa som ansåg dig vara skapelsens krona. Det är ett bra marsvinsliv det och inte så illa pinkat för ett rödögt marsvin som fick fira sin första födelsedag i en zooaffär.

Du är saknad av många, Julgrisen, inte minst Santino som nu fått Mimmi som roommate. Var snäll och håll ett vakande öga över din lilla skyddsling! Du vet ju själv hur hon är...

Nu är det dags att ta fram näsdukar, alleman och allesork. Vi avslutar med en hyllningsvideo gjord av matte Anna för ungefär ett år sedan och innan ni trycker på play vill jag påminna om något Anna skev på sin sida för ett tag sen, att ALLA marsvin har potential att bli någons Julgrisen. Jag tänder inga ljus, jag kramar ett (ovilligt, det är ju mina) marsvin och tänker på en stor marsvinsman...

Julgrisen ska alltid finnas kvar from Anna on Vimeo.

5 kommentarer:

  1. Lille gullegrisen, du var det sötaste finaste nånsin. Kommer att sakna dig så mycket, jag har fruktat detta inlägg, men du fick ett långt lyckligt liv i kärlek i alla fall, det är det enda vi marsvinsfrälsta kan önska åt våra gulllegrisar. Kommer alltid att minnas dig som en speciell "hängel" ihop med Allan & mina egna marsvinsänglar <3

    SvaraRadera
  2. Erika med Fridolf och Frode4 augusti 2011 22:52

    Men vad ledsamt....fina fina julgrisen :(

    SvaraRadera
  3. Åh nej, åh nej, åh nej....!! :'-(

    SvaraRadera
  4. Hej! Har precis hittat din blogg. Njuter av dina små sorkar och skrattar så jag får kramp i magen av dina sköna beskrivningar av livet med dem. Har följt er genom 2009 och januari 2010, arbetar mig framåt en månad i taget =)

    SvaraRadera
  5. Nu är jag i fas =). Tack för allt du skrivit och visat! Mycket inspirerande! Men tråkigt när de lämnar oss... Önskar dig och sorkarna allt gott i Göteborg!

    SvaraRadera