Primörer - jo... från en annan del av världen...

ICAs senaste reklam med taglinen "någonstans i världen är det alltid säsong" retar mig... Det känns som att det är så långt ifrån ekologi och miljövänlighet man kan komma. Nu råkar det ju tyvärr vara så att det inte nödvändigtvis är så att närodlat betyder att mindre energi har förbrukats. En italiensk, frilandsodlad och långtradarfraktad tomat har enligt någon tidningsartikel jag sprang på för ett par år sedan krävt mindre energi när den väl ligger i grönsaksdisken på Hemköp än dito svensk växthusodlad, t.ex. Nu pallar varken sorkarna eller jag med en grönsaksdiet på vitkål, morötter, palsternacka och kålrot 8 månader om året ändå och tänker att vi försöker kompensera för vårt grönsaksbehov på annat sätt. Sorkarna åker aldrig på charter, jag har ingen bil (men lånar ibland eftersom det är väldigt jobbigt att bära 25 kg spån från Hornbach hem till mig...)

Hur som helst. Vår senaste guilt trip är italienska morötter... trots att det låg svenska bredvid. Skillnaden? -De italienska hade oändliga plymer av gräsgrön blast...




(Bosse åt givetvis också morotsblast men föredrog ett chambre separée på nedervåningen.)

Peeeeellllets, tjalallallala, peeeelleets TJAAALALLALALALA!!

Innan någon ringer polisen för att klargöra att jag inte ligger silvertejpad och bunden i ett källarförråd så vill jag klargöra att bloggen inte är kapad och att det inte är inte medelst tandhot från sorkar som jag förmåtts köpa pellets. Det kändes bara rätt just nu.

Senast det fanns pellets i anslutning till Casa del Sork var sommaren 2010. Jag köpte en påse Cavy Cuisine i oktober 2009, innan jag fick hem sorkarna, och den var drygt halvfull när de 30 ormsorkarna som jag köppte från Rogga i Ryd (ska läsas på östgötska) för 30 kr st tillfälligt härbärgerades hos mig en natt på väg till nya hem. De magra stackarna fick dela på det som var kvar och så var det med den. Nu vägde jag sorkkvartetten häromdan och ingen av dem är någon tungviktare. Vinter är urtrist, det verkar faktiskt sorkarna också tycka så det blev en liten tur ner till veterinären på Karl Johansgatan för att för två hundralappar köpa lite vintermums. Den som inte tycker att lycka kan köpas för pengar har inte smakat på oxbowpellets enligt Märta...

Vikterna i nuläget är:
Märta, född våren 2006, 833 gram
Bosse, född sommaren 2005, 1028 gram
Kid, född vintern 2009, 963 gram
Lykke, född våren 2011, 825 gram

Så nu blir det pellets ett par tre gånger i veckan tills man kan börja plocka gräs igen. Förhoppningsvis lägger de på sig lite, det är inte bra för ett marsvin att inte ha några reserver alls. Bosse gick ju ner 200 gram av en fånig förkylning. Men, det är klart, Bosse är ju man...

Casa del Sork - en utvärdering

Nu när vi haft den nya buren i några månader är det dags för en utvärdering! På det hela taget är jag nöjd. Eftersom marsvin är flockdjur är det inte ovanligt att alla fyra är på samma våning samtidigt, (speciellt som en av våningarna härbärgerar det livsviktiga höet...) men de får plats och har möjlighet att komma ifrån varandra om behovet skulle uppstå. En tvåvåningsbur är inte på något sätt optimalt för marsvin eftersom de inte har något direkt klätterbehov att ta hänsyn till, men i den här lägenheten var det så att utrymmet som passade bäst för marsvinen var så litet att en tvåvåningsbur liksom blev nödvändig för att ge dem en bra yta att vara på. Jag är nöjd med att rampen nu inte tar någon yta från nedervåningen som det var i förra buren och att rampen fortfarande är bred nog för dem att mötas på. Att ha tyg på övervåningen och hö på undervåningen istället för tvärtom som i förra buren är också en förbättring. Klart mindre bös att städa från fleece och teddytyg!

Jag är också nöjd med glaset på övervåningen. Det gör att man verkligen kan prata med sorkarna ansikte mot ansikte, jätteroligt! Egentligen hade glaset kunnat vara minst 10 cm lägre, sorkarna skulle ändå inte hoppa ut. Apropå hoppa ut... Jag vet att det finns rymningsbenägna sorkar, men mina måste nästan blivit av med den genen. På nedervåningen har jag ett galler jag kan sätta för och det gör jag när hundkusinen kommer på besök mest för att han inte ska äta sorkbajs men också utifall att han skulle komma ihåg att han genetiskt sett är ett rovdjur. För det mesta är gallret inte där, vilket innebär att kanten är låg nog för sorkarna att bekvämt klättra över (Bosse klättrade ju IN i buren när jag satte honom i karantänburen), men de gör det inte. Det är som att de inte vill ta sig ifrån buren. De hoppar inte heller upp på husen på gräddhyllan för att ta sig upp på köksbänken. Innan hade jag en stor kockumsgryta där som staket, men jag tog bort den när de aldrig visade någon tendens till att vilja söka sig nya territorium.

Jag tycker att det blir lite mörkt och tråkigt på undervåningen, men tror att jag och sorkarna har rätt olika åsikter om heminredning. Där jag gillar ljus och högt i tak har sorkarna inget emot murrigt och mysigt med ordentligt tak. Man får ju inte glömma nästan alla sorkar tror att en kondor när som helst kan flyga in i deras rum och äta upp dem.

Hagen framför buren har jag inte haft framme på ett tag, jag blev lite lat och trivdes med att ha ett vanligt kök, som en helt vanlig människa... Det kändes också som att de inte riktigt behövde den när de blev fyra istället för fem, hagen kan få lov att vara en guldkant då och då både för mig och dem. De får nya spännande ytor att utforska och jag får bättre fotomöjligheter :).

Man ska inte kasta sork i glashus...

Vi fick ett miniväxthus i julklapp av Storsorken och det gick helt enkelt inte att låta bli att be en gurkmutad Bosse posera lite i det för att få felillustrera det gamla talesättet...

...men det var ju vetegräs i fashionabelt återvunna krukor som egentligen var det jag ville använda växthuset till! Nu hoppas vi att det gror snabbt så att vi redan nästa helg kan smaka på några gröna strån!

Sorkarna fick smaka på några ogrodda vetefrön, men det lät som att Märta satte i halsen så det blir nog inte så mycket mer sånt godis... Ska införskaffa lite Oxbowpellets att ha som godis istället, tänker att de liksom löses upp om de skulle hamna där de inte hör hemma.

Look who is back!

Ni har varit tålmodiga... Det är enligt statistikprogrammet jag just kollade många som kommer in här varje dag trots att jag inte uppdaterat på en månad. Blogginspirationen har legat lågt nu under denna klart överreklamerade årstid när det är becksvart när man går hemifrån, becksvart när man kommer hem och det enda i grönsaksväg som inte truckats från söder om Alperna är potatis och lök... Inget gräs finns det heller. Att inte ens kunna visa en bild eller två har dragit ner inspirationsindexet under nollan så nu var det dags att rycka upp sig lite!

Kameran låg i ett fack i datorväskan vars ficka är dold av ett dekorativt (?) veck. Om man har en liten kamera så hittar man den inte i en vadderad väska om man inte öppnar facket den ligger i. Nu är den i alla fall tillbaka och på laddning. Snart ligger den på sin plats bredvid sorkburen igen, redo att fånga småttingarna!

En liten uppdatering vore kanske på sin plats... Bosse är frisk och något smalare än innan. Det har gjort att hyllan på övervåningen nu inte längre är exklusivt tjejterritorium eftersom han nu är smidig nog att hoppa både upp och ner. Märta trampar med bestämda steg mot sin 6:e födelsedag och går numera vid högtidliga tillfällen med på att sittande i buren klappas tre-fyra gånger på huvudet med ett finger medan hon utvärderar om det kan komma att bli någon gurka från den andra handen. Kid springer alltid upp på övervåningen när hon hör nyckeln i låset på eftermiddagen. Sen sätter hon sina små tassar på kanten till glaset och försöker (verkar det som från min synvinkel i alla fall) göra chin-ups för att komma till gurkan fortare... GI Kid alltså, snart är hon så krallig att vi får bredda rampen tror jag. Lilla Lykke är inte så liten längre! Hon har en stilig mittbeneperuk som jag just massakrerade en smula genom att klippa bort en rumptova... Anna, jag kommer imorgon och låter dig vaxa henne, okej? Lykke vill absolut inte bli upplockad ur buren eller över huvud taget ha någon fysisk kontakt med mig (om det inte räknas när hon biter mig hårt i fingret för att kolla om det är gjort av gurka) men när man väl lyckas skopa upp henne är hon rätt okej med en kort stunds fingerklappande om det efterföljs av gurka...

Vi avslutar med två tiggarbilder jag hittade på kameran. Suddiga och räliga, men eftersom ni inte fått något på länge tänkte jag att de kanske skulle gå ner ändå...

Nyårsafton

Bosse är återställd, om än i en något smalare variant än innan. Det är ironiskt, här har jag haft ambitionen att få honom att gå ner i vikt ett bra tag och när han nu gör det så tänker jag att jag vill få upp honom till hans tidigare trivselvikt på strax under 1200 gram igen så snart som möjligt... Jag menar, tänk om han blir förkyld igen? Vilka reserver ska han då ta av?

Bosses tillfrisknande inger i alla fall hopp inför 2012. Jag måste säga att det här med att möta en sjuk sork en morgon, medicinera honom och tramsa med god mat, mjuka sängar och allmänt fjäsk för att några dagar senare mötas av den nu tillfrisknade sorkens indignerade "jag är hungrig var är min frukost-tjut" är något som slår sjuk sork=lång plågsam behandling som slutar med avlivning, med åtskilliga sorklängder.

Jag verkar ha städat undan min kamera, så det blir lite tunt med bilder tills jag kan lokalisera den. Egentligen är det väl lika bra... alla bilder blir så suddiga och mörka nu på vintern, och jag tycker inte min kamera gör sorkarna rättvisa med blixt. Det är april snart va?

Gott nytt marsvins-2012 på er alla!

När män blir förkylda...

I lördags morse när jag skar upp sorkarnas frukost undrade jag var det var för knepigt ljud jag hörde... När bara tre av fyra hängde över kanten för att få del av frukosten började jag ana marsvin i havregrynspåsen och visst, i en fleecepåse på övervåningen låg Bosse och gav snoret ett ansikte. Jag har läst mig till att marsvin inte kan andas genom munnen, så att vara täppt i näsan kan inte vara någon höjdare. Ingen av sorkarna har varit förkylda innan så jag ringde i panik till både Anna och Irene och fick rådet att för säkerhets skull påbörja en Baytrilkur eftersom Bosse inte direkt har några supergener. (Innan nån sätter i halsen av indignation över min överreaktion vill jag bara säga att Bosse var nere på blanka kilot, vilket måste anses vara rena anorexiavikten för honom...) Bosse och Märta fick följa med hem på julpysselskväll i en liten lånebur från Eragons och Bosse gjorde sitt bästa för att överrösta Jussi Björlings "O Helga Natt" med sin snorandning - stackaren.

Jag tänkte att det kunde vara en idé att låta Bosse bo i lillburen även söndag natt, för att få sova ordentligt, men det verkade inte Bosse tycka. Jag ställde den alldeles intill de andra och fyllde med hö och godsaker men Bosse sprang bara runt, runt och pep. Telefonen ringde och jag tänkte för mig själv att har han inte lugnat ner sig inom tio så får han väl komma in till de andra. Oväsendet fortsatte från köket och när jag la på och gick in i köket för att se till sjuklingen så fanns ingen sådan i lillburen. Bosse gymnast har alltså hävt sig över burkanten, halkat ner på det hala linoleumgolvet och sen hävt sig in i undervåningen, en kant på nästan 20 cm, utan något egentligt stöd av fötterna (eftersom golvet är så halt). Snacka om att han fick stanna där...

Ikväll får han sista Baytrildosen på 5-dagarskuren, något som både Bosse och jag ser fram emot eftersom om det är jobbigt att ge äckelmedicin till en sjuk sork så är det inget mot hur svårt det är att ge äckelmedicin till dito frisk... Fast det är rätt praktiskt att han skriker upprört när jag lyfter upp honom... den som skriker har ju munnen öppen.