Allan

Jag hade massor att skriva om idag, men det får bli en annan gång. Det har hänt något sorgligt som får allt annat marsvinsrelaterat att kännas som att det kan vänta.

Alannah "Allan" Marsvin somnade stillsamt in idag i sin älsklingsmattes famn. Hon sörjs närmast av sin matte och bästa vän Anna, sin oäkte make Julgrisen och sina plastsystrar Selma och Mimmi. Att skriva minnesord över Allan är lite konstigt, för trots att vi träffats många gånger kände jag henne egentligen inte personligen. Allan var en utpräglad enmansgris och kunde som ingen annan göra sig ointressant för alla utom sin utvalda. Nu hade den utvalda tack och lov språkets gåva och vi har har därför haft förmånen att få lära känna denna fantastiska marsvinsartens svar på Greta Garbo. Vi har fått höra om hennes svåra start, hennes sorg efter busungen Sancho, hennes nitiska bevakning av vattenflaskan (och relaterade kiss-i-knäet-talang), hennes liv med Julgrisen och hennes oöverträffade lojalitet och väntrogenhet.

Allan har inte varit sig själv till och från i ett par månaders tid nu. Igår när hela kvintetten anlände till Eragons var hon på topp, men i förmiddags när jag kom till Eragons var hon trött. Anna tvingade i henne lite c-vitamin och critical care och bäddade ner henne i en fleecesäng i en sovpåse med planer att spendera helgen på Blå Stjärnan, men när hon kom tillbaka från ett ärende och lyfte upp Allan somnade hon in efter bara några minuter. Det låter som slutet på en amerikansk film, men det är sant. Allan väntade på sin Anna.

Det finns ett stort Allan-format tomrum i en pallkrage på Eragons. Vi saknar dig, Allan och kompletterar vår vision om marsvinshimlen med vattenflaskornas mest fantastiska vattenflaska som är bara din. Ses en annan gång, sötnos...

(bild från Annas sida)