Någon form av uppdatering

Är det bara jag (Anna) som åtminstone en gång om dagen klampar in på den här eminenta sidan och noterar att ingenting hänt? Troligtvis inte. Däremot är det förmodligen bara jag som svär över min egen inblandning i tystnaden.

Jag har tyvärr ingen aning om när matten tänker återvända från sin resa, för det har jag glömt bort. Trots att jag inte sett röken av det utlovade vykortet (*host*, *host*, *HOST*) har jag faktiskt skramlat ihop en liten uppdatering om vår favoritsorkfamilj. Bosse har ju så dålig täckning på sitt mobila bredband i pallkragen att han är förhindrad att skriva egna inlägg, så jag får ju ta mitt ansvar till hans fans ute i vida världen. Den lyckligt utvalda sorkvakten Irene hälsar att Märtas tänder är i alldeles utmärkt form. Roligt att höra. Dessutom, appropå höra, det var just vad jag gjorde när Kids illvrål ljöd hela vägen mellan Sveriges andra och tredje stad. Det är svårt att avgöra om det kom genom telefonen eller från luften vid vänsterörat. Det var för dagen allt om Bosse och Brudarna.

Den här bilden illustrerar en övergång till ett annat gnagargäng.

Hur är då livet hos Julgrisen och Jäntorna? Jo, man tackar som frågar. Igår brunstade Mimmi och det den sedvanligt glada blandningen av kaos och orgie i boningen. Mimmi sprang runt ivrigt sjungandes med en porr-kurrande Selma efter sig som försökte betäcka lillungen från alla vinklar, medan Julgrisen strosade runt i sin egna värld, glatt kurrande och uppvaktade/parade på allt vad han hittade. Matskålen, till exempel, ser i rätt ljus tydligen precis ut som en villig marsvinsdam.

Det kan inte vara lätt att ha en hjärna stor som en vindruva.

Att göra allt för sina sorkar

Varning! Följande inlägg skrivs av någon annan.


Det var en gång för ungefär två dagar sedan, en ganska vanlig lördagseftermiddag i Eragonslokalen på Hisingen i Göteborg. Utanför källarfönstren syntes just ingenting, ty det var disigt, mörkt och vad som på ren svenska kallas klassiskt februariskitväder. Bosses andedräkt noterades till en nivå i närheten av en läckande slamsugningsbil och Mette-Marit hade det dåliga omdömet att springa åt helt fel håll när hon under sitt livs största stund presenterades för den enastående, fantastiska, fullkomliga Julgrisen. Märta fick de små risgrynen till tänder inspekterade, inventarien Clark Kent fick ändtarmen rensad och en nykomling med misstänkt bubble foot fick den aktuella tassen både studerad, omskött och dokumenterad. Väl inbäddad i all tänkbar fleece låg Allan i undertecknads famn och förberedde sig för att ta Sylvia och Fred i varsin tass och lätta mot sorkhimlen. Det var, som ni säkert förstår, inte den allra mest hoppfulla stunden i vår världs historia, trots Kids glada tillrop i muntra melodier.

Då fick hon nog, sorkkvartettens ömsinta matte. Hon reste sig upp från det grå cementgolvet, vinkade under lagom sentimentala former farväl åt folk och fä och begav sig mot andra sidan jordklotet. Jag hörde henne mumla något om att importera färska maskrosblad till oss allihop, sedan var hon som uppslukad av den frusna jorden.


Det är inte utan viss rädsla för att den makt jag som sorkbloggvakt plötsligt besitter, ska stiga mig fullkomligt över huvudet. Vad ska jag under tre veckor hinna förvandla denna blogg till för miserabel goja? Nu tror jag i och för sig att den goda tanken var att jag helt kort och koncist skulle meddela bloggägarens frånvaro och en gång för alla lugna alla beroende läsare som inte förstår varför tystnad plötsligt uppstått. Men nu när vi har makten i våra, förlåt - mina, händer, vad ska vi hitta på?

Göda Bosse, kanske?

Bosse och brudarna är snart i tryggt och säkert förvar (när väl Irene kommer hem igen) och deras matte har det förmodligen väldigt trevligt på sitt håll. Det får vi åtminstone hoppas. Skänk henne en medlidande tanke eller två, tänk att vara sorklös i tre hela veckor...

Avslutningsvis vill jag tacka för alla fina ord om och till Allan i inlägget nedan, både från författaren av inlägget och de av er läsare som kommenterat.
/Anna

Allan

Jag hade massor att skriva om idag, men det får bli en annan gång. Det har hänt något sorgligt som får allt annat marsvinsrelaterat att kännas som att det kan vänta.

Alannah "Allan" Marsvin somnade stillsamt in idag i sin älsklingsmattes famn. Hon sörjs närmast av sin matte och bästa vän Anna, sin oäkte make Julgrisen och sina plastsystrar Selma och Mimmi. Att skriva minnesord över Allan är lite konstigt, för trots att vi träffats många gånger kände jag henne egentligen inte personligen. Allan var en utpräglad enmansgris och kunde som ingen annan göra sig ointressant för alla utom sin utvalda. Nu hade den utvalda tack och lov språkets gåva och vi har har därför haft förmånen att få lära känna denna fantastiska marsvinsartens svar på Greta Garbo. Vi har fått höra om hennes svåra start, hennes sorg efter busungen Sancho, hennes nitiska bevakning av vattenflaskan (och relaterade kiss-i-knäet-talang), hennes liv med Julgrisen och hennes oöverträffade lojalitet och väntrogenhet.

Allan har inte varit sig själv till och från i ett par månaders tid nu. Igår när hela kvintetten anlände till Eragons var hon på topp, men i förmiddags när jag kom till Eragons var hon trött. Anna tvingade i henne lite c-vitamin och critical care och bäddade ner henne i en fleecesäng i en sovpåse med planer att spendera helgen på Blå Stjärnan, men när hon kom tillbaka från ett ärende och lyfte upp Allan somnade hon in efter bara några minuter. Det låter som slutet på en amerikansk film, men det är sant. Allan väntade på sin Anna.

Det finns ett stort Allan-format tomrum i en pallkrage på Eragons. Vi saknar dig, Allan och kompletterar vår vision om marsvinshimlen med vattenflaskornas mest fantastiska vattenflaska som är bara din. Ses en annan gång, sötnos...

(bild från Annas sida)