Det var en gång för ungefär två dagar sedan, en ganska vanlig lördagseftermiddag i Eragonslokalen på Hisingen i Göteborg. Utanför källarfönstren syntes just ingenting, ty det var disigt, mörkt och vad som på ren svenska kallas klassiskt februariskitväder. Bosses andedräkt noterades till en nivå i närheten av en läckande slamsugningsbil och Mette-Marit hade det dåliga omdömet att springa åt helt fel håll när hon under sitt livs största stund presenterades för den enastående, fantastiska, fullkomliga Julgrisen. Märta fick de små risgrynen till tänder inspekterade, inventarien Clark Kent fick ändtarmen rensad och en nykomling med misstänkt bubble foot fick den aktuella tassen både studerad, omskött och dokumenterad. Väl inbäddad i all tänkbar fleece låg Allan i undertecknads famn och förberedde sig för att ta Sylvia och Fred i varsin tass och lätta mot sorkhimlen. Det var, som ni säkert förstår, inte den allra mest hoppfulla stunden i vår världs historia, trots Kids glada tillrop i muntra melodier.
Då fick hon nog, sorkkvartettens ömsinta matte. Hon reste sig upp från det grå cementgolvet, vinkade under lagom sentimentala former farväl åt folk och fä och begav sig mot andra sidan jordklotet. Jag hörde henne mumla något om att importera färska maskrosblad till oss allihop, sedan var hon som uppslukad av den frusna jorden.
Det är inte utan viss rädsla för att den makt jag som sorkbloggvakt plötsligt besitter, ska stiga mig fullkomligt över huvudet. Vad ska jag under tre veckor hinna förvandla denna blogg till för miserabel goja? Nu tror jag i och för sig att den goda tanken var att jag helt kort och koncist skulle meddela bloggägarens frånvaro och en gång för alla lugna alla beroende läsare som inte förstår varför tystnad plötsligt uppstått. Men nu när vi har makten i våra, förlåt - mina, händer, vad ska vi hitta på?
Göda Bosse, kanske?Bosse och brudarna är snart i tryggt och säkert förvar (när väl Irene kommer hem igen) och deras matte har det förmodligen väldigt trevligt på sitt håll. Det får vi åtminstone hoppas. Skänk henne en medlidande tanke eller två, tänk att vara sorklös i tre hela veckor...
Avslutningsvis vill jag tacka för alla fina ord om och till Allan i inlägget nedan, både från författaren av inlägget och de av er läsare som kommenterat.
/Anna
Vilken tur att du finns Anna! Vem ska annars trösta alla små knytt när mattarna reser från dom till gröna gräsmattor och varmare nejder? För att inte tala om att vi andra marsvinstokar behöver ett blogginlägg eller en uppdatering av en kär marsvinsrelaterad hemsida då och då för att överleva. Jag säger som Emils mamma; "Signe dig..."
SvaraRaderaAnna! Du är så jädra skön. Har du ingen facebook så man kan stalka dig?
SvaraRaderaHurra! Tänk på att vi är vana att få nya blogginlägg flera ggr i veckan.
SvaraRaderaJag kan meddela att jag är stolt marsvinsvakt av 2 killar samt Karma! Jag tänkte att gammel-Sixten skulle inte bry sig om honom utan han skulle fint smälta in i flocken. Sigge Pigge tyckte inte det. Så nu får Karma och Karin-Py tävla i vem som har mest energi och är störigast medan gamlingarna tittar på från sin sida. Lycka mår inte bra. Hon har haft kramper till och från i två veckor nu, hennes gamla vanliga problem. Jag har smörjt in henne med Probe-olja två ggr och varit hos veterinären som beordrade Stronghold. Inget verkar funka. Tjocka Fina ÖverlevnadsLycka. Varför kan ingen komma på vad det är? Och varför funkar inte oljan längre? Skulle gärna vilja höra mer om vad Mette-Marit tycker om vakten, för övrigt.
Jag älskar det fina betesfotot! Sen är ju inte marsvinstungan så osöt heller :P
SvaraRadera