Sorkspaning

En riktig bonus med att förvara sina marsvin i en stor golvhage är att man kan sitta i den. Igår satt jag hos dem till långt efter att rumpan somnat med en bok som jag tänkte läsa, men den fick ligga kvar i knäet för det var så roligt att titta på sorkarna. Märta och Bosse använde mina uppdragna ben som tunnel och Bosse provsmakade på mina fötter flera gånger... Mette-Marit och Kid är lite mer på sin vakt, men är framme och undersöker de med!

När de vandratt ett par varv och högljutt diskuterat situationen gick alla till höbingen. Jag funderar på att spela in en avslappnings-CD med sorktugg. Personligen funkar det bättre på mig än vattenfall som mest gör mig kissnödig eller panflöjt som får mig att vilja kräkas. Att titta på när de tuggar hö är liksom meditativt på något vis... Igår var det Bosse som satt bäst till för sorkspanaren mej. Han väljer ett strå och sen maler han liksom in det. Munnen jobbar så man tror den ska gå ut led, det tuggas verkligen åt alla håll och kanter. Riktigt långa och olydiga höstrån måste man dra och slita i lite också.

Ibland tittar jag på höbingen och tänker "nej, de kan allt äta lite till på det som ligger där..." sen påminner jag mig om att det handlar om torrt gräs som kostar 30kr/bal och att de blir lisebergsbesöksglada för påfyllning. Då får de mer... oftast flera gånger om dagen. Jag tror inte man är bortskämd om man får tort gräs för att man skriker? Det är ju inte som att de får playstationspel eller märkesdunjackor, liksom...