Man har inte roligare än man gör sig...

Nej, halloween är ingenting jag brukar fira eller egentligen ens uppmärksamma på något sätt mer än att jag brukar försöka se till att inte vara hemma för att slippa uppleva glädjen av "barn" i fjortonårsåldern som tigger pengar och godis vid dörren... Men alla tillfällen att fira och/eller pyssla är som bekant välkomna när soffan håller på att tas över av ren tvätt, diskmaskinen väntat på att bli urplockad i två dar och jag har 30 låttexter att plugga in - tills imorgon.

Så, Sorksen och jag prowdly presents Halloweenburen!

På nedervåningen är det bara en stor hög hö. Hö behöver inga ytterligare dekorationer.

Märta säger hej till Farliga Katten

Och kollar in läget... Squeek or treat?

Casa del Sork 2.0

Tack för alla fina kommentarer om Mette-Marit. Det är väldigt konstigt att hon inte finns här längre, det måste jag säga, men vi vänjer oss väl så småningom...

Projektet planerat till helgen för två veckor sen, när Mette-Marit blev sjuk var att göra klart sorkburen och nu är den ÄNTLIGEN (någorlunda) klar!

Bilderna visar själva burbyggnaden. Det är två våningar som är 120x60 cm, med en ramp emellan. Fördelarna jämfört med Casa del Sork 1.0 är bland annat att höet fått större plats, att fleecevåningen av rena gravitationsskäl inte kommer bli nedspånad och att rampen inte tar någon yta från hövåningen. Casa del Sork 2.0 är också mer lättstädad. Jag har sytt fleecedynor av handdukar och fleece som passar precis på övervåningens golv och gräddhylla så det blir lätt att byta och hövåningens låda i kanalplast (som ska bytas ut till vit kanalplast så snart jag kan lägga vantarna på det...) kan dras ut så att man kommer åt att städa lättare. En stor fördel är också att sorkarna kan vara kvar i buren när jag städar. Ska övervåningen städas är det bara att motivera förflyttning med påfyllning av höreserven och ska nedervåningen städas kan man istället leka "gömma gurkan" på övervåningen.

Alla fyra använder glatt rampen, den är täckt med teddytyg för bästa grepp och vägegenskaper, men jag funderar på att byta ut det till någon form av gummimatta eftersom en viss Lykke Lillsork tycker det är så skönt att gå på rampen att hon kan somna mitt i ett steg. Det har inga större konsekvenser för henne, men kan orsaka viss trafikstockning... Trafikstockningsproblematiken är också anledningen till att det bara är halkskydd på huset där rampen kommer ner, det är inte heller någon optimal sovplats för sorkar som tar illa upp när sorkkollegor som har bråttom till höet kör över dem.

En annan fin funktion är att eftersom bottenvåningen är i golvnivå är det lätt att förlänga buren med en fleecehage, ungefär som det varit nu i övergångsperioden. För det mesta, dvs när vi inte har hundbesök, städar köket eller har många gäster i köket kommer det alltså finnas en fleecehage på 120x120cm framför hölådan. Även till hagen har jag sytt fleecedynor (det var sjukt jobbigt att sy så stora fleecesaker).

Kvar att göra är att skruva fast cykelflaskhållare på båda våningarna så att det blir lätt att byta vattenflaskor, sy fler dynor (så man har något att variera sig med!) och införskaffa silikon/gummimatta till ramp och rampavsats. Jag funderar också på att göra någon form av markis som tak till gräddhyllan, dels för att göra det mysigare och dels för att ett tak på den, som är lika djupt som själva hyllan, skulle göra det omöjligt för dem att hoppa upp på köksbänken. Nu står där en stor gryta som hinder...

Det är roligt att fixa åt sorkarna!

Mette-Marit

Kärt barn har många namn? Hon kom som en Vilda, kallades Vesslan av sorkmoster, konstaterades vara en Fjant men blev ganska fort min Mette-Marit. I nästan två år regerade hon burens mörkaste hörn, snodde skamlöst mat från sorkkollegor som de hämtat hos Farliga Människan med risk för liv och hälsa och körde spontana sprinterlopp när buren var nystädad. Nu är hon en av många hänglar i sorkhimlen.

Mette-Marit åt sämre och sämre under veckan, under onsdagen och torsdagen fick hon i sig knappt två millilitersprutor critical care på en halvtimmes matning. Sen behövde hon minst en timmes paus för att försöka få ner det hon fått i munnen. Det blev ju rätt snabbt ohållbart eftersom en sork av Mette-Marits storlek behöver 50-60 ml per dag, så hon tappade ännu mer vikt. I morse vägde hon 700 gram, 350 mindre än för en vecka sen, så vi åkte till Blå Stjärnan där veterinären konstaterade att bölden svällt istället för krympt och nu blockerade strupen. Inte konstigt då att hon hade svårt att svälja sin mat. Hon fick stanna kvar med alla möjliga sorters dropp och de skulle försöka få ner lite mer mat i magen på henne. Proffsmatarna på exotiska fick i henne tre milliliter på 8 timmar... Veterinär Jenny sa att bölden inte gick att dränera med spruta eftersom varet var fast och att det inte gick att operera ut eftersom chanserna att överleva en sån stor operation för en i övrigt frisk sork var dåliga, för den nu utsvultna och väldigt allmänpåverkade Mette-Marit var de obefintliga.

Medan jag väntade på att Veterinär Jenny skulle ringa tog jag hand om de fyra, tämligen försummade, friska sorkarna. Jag bytte i buren, tvångsgosade lite och satt och tittade på hur de malde hö. De var en sån kontrast mot den apatiska och magra Mette-Marit jag haft i knäet under veckan. Visst, hon protesterade mot att bli matad, men när jag fångade Kid för tvångsgos blev jag påmind om vad "protestera" egentligen brukade betyda för Mette-Marit.

Jag hoppas att du är dig själv igen Mette-Marit, att du äter gräs under någon buske i sorkhimlen, har hittat andra sorkar att bossa över och att du på något sätt förstår varför jag utsatte dig för allt det där eländet under din sista vecka. Jag kunde bara inte föreställa mig en sorkflock utan dig...

Update och kalas

Sjuklingen i myspåsen när vi kom hem igår. Lite tilltuffsad kanske...

Mette-Marit äter fortfarande inte själv vad jag ser men hon har inte gått ner något mer i vikt så antingen är jag (och sorkmoster) duktiga på att mata med critical care, eller så smygäter hon Billypizzor på nätterna. Det är lätt att känna att det går långsamt... men det har faktiskt bara gått ett dygn sen sorkstackaren genomgick en bisarrt omfattande tandreglering. Jag har svårt att föreställa mig känslan av att slipa bort 25 % av kindtändernas tuggyta och sen ta bort en tredjedel av framtänderna... men jag tror nog att det skulle vara allt annat än behagligt. Hon slåss i alla fall! Det hade gått klart enklare att mata henne om hon inte hade gjort fullt så mycket motstånd, men jag är ändå tacksam för motståndet, måste jag säga...

Kalaset då? Jo, igår fyllde ju Lykke Lillsork 6 månader! Det var väl meningen att kalaset skulle gått av stapeln i den nya och färdigställda buren, med finsallader, serpentiner, maskrosfiskdamm och de gamla roliga lekarna "hitta platta ärtan" och "släpa majskolv". Nu var jag inte riktigt tillgänglig för den sortens planering, vilket ledde till ett annat sorts kalas.

När jag gick på låggstadiet hade jag en klasskompis som hette Ellinor. Hennes mamma var av den upptagna sorten så när Ellinor fyllde år skickades det inte hem inbjudningskort, bjöds på tårta i form av prinsessa/fotbollsplan/spöke, lektes skojiga frågesporter och hittades omsorgsfullt utvalda godispåsar med lockigt presentsnöre runtom. Nej... när Ellinor fyllde år satte mamman upp en utriven kollegieblockssida i klassrummet med tid, plats och datum som alla fick skriva av och sen på kalasdagen fyllde mamman bordet med bigpackglass i alla tillgängliga smaker, chokladsås på tub, strössel, engångstallrikar och dito skedar. När glassen var uppäten fick vi leka med Ellinors leksaker (de var väldigt många) i två timmar och äta från norra Europas största skål med godis och sen var kalaset slut. Det var som jag minns det ett väldigt bra kalas, men lite annorlunda.

Ett ganska bra kalas för en sorkmatte med tidsbrist alltså, så jag återskapade det med vissa modifieringar. En hel hackad frilandsgurka, en röd paprika med kärnhus och en halv näve platta ärtor regnade ner över de fyra friska som varken kunde tro sina ögon eller munnar. Så sjöng jag "Ja må hon leva i minst tretton år" för Lykke och sen gick jag, Mette-Marit och Baytrilen ytterligare en rond föjt av det episka uttalandet "Har jag Critical Care på insidan glasögonen?"

Jojo, det var ett kalas att minnas! Nästa kalas tänker jag mig lite mer som det nedan, fast med utan skunk, ekorre, sködpadda och vad det nu är fler för djur. Trycket har jag köpt på Etsy tillsammans med några andra, men resten får jag visa en annan dag!

Hipp Hipp Hurra!

Hon är hemma!

Gissa hur produktiv jag varit på jobbet idag...? Ångestkoefficienten har definitivt varit utanför det rutade pappret, men nu sitter jag här och skriver ett annat blogginläg än vad jag trodde jag skulle skriva. Det är nämligen så obeskrivligt fantastiskt att röntgenbilderna visade att böldeländet inte satt i käken, utan i käkmuskeln! Så lillsorken sövdes och Doktor Bosse stack in en kanyl och fick ut 5 ml var ut Mette-Marits kind. Det är sjukt mycket var om man jämför med hur stor en sorkkind är... Sen fixade han hennes tänder. Sen HADE han kunnat ringa mig, men det gjorde han inte. Tillslut, när jag inte pallade längre ringde jag Blå Stjärnan som sa att Bosse skulle ringa om 10 minuter. Låt oss säga såhär, Blå Stjärnan måste ligga i en annan tidszon... för det tog 45 hysteriskt ångestfyllda minuter (jag tillbringade varenda en av dem med att stirra på mobilens display och fundera på om Blå Stjärnan verkligen hade fått rätt nummer) innan karsloken orkade masa iväg sig till telefonen och ringa mig. Nu är allt glömt och förlåtet, givetvis. Bosse är världens bästa!

Fjorton dagar Baytril, två sorters smärtstillande i tre dagar och critical care.

Men nu kom sorkmoster på besök. Sjuklingen fick en kruka sallad och tvåbeningarna ska fira med glass!

Världens vackraste knapp

Det ser mörkt ut.

Mette-Marit och jag var hos Bosse imorse. Han är en fantastisk veterinär, men det hjälper ju inte när patienten inte har vett att säga till i tid... Det verkar tyvärr som att Mette-Marit har en stor käkböld. Bölden har i sin tur fått henne att tugga snett, vilket fått käktänderna på ena sidan att växa upp över tungan. Tänderna går att åtgärda, bölden är det värre med. Hon fick stanna kvar för att röntgas, för att utesluta att bölden är i mjukdelarna och går att göra något åt, men... chansen att det går att göra någonting åt bölden om den sitter i käkbenet är, med Bosses ord, "mycket, mycket liten". En inkapslad böld stör inte särskilt om den sitter på säg, sidan eller ryggen. I ben är bölder ett större problem och hon har redan ont, min lilla sorkstackare.

Hon är redan i händerna på en av Sveriges bästa sorkveterinärer, jag kan liksom inte göra mer nu än hoppas och lita på att han kan hjälpa mig välja det bästa för Mette-Marit. Jag misstänker vartåt det barkar och det får mig att lipa ner mitt tangentbord. Jag är mycket tacksam för mitt avskilda hörn på jobbet... Tyvärr är det snart möte. Jag kan inte med ord uttrycka hur omotiverad jag är inför att diskutera utvecklingsfrågor just nu...

Oförändrat läge

Mette-Marit har inte gått ner något mer i vikt sen i går morse så någon Critical Care har nog hamnat i magen i alla fall. Jag blir bättre på att mata och hon blir (något) bättre på att acceptera läget. Tack för alla tips och erbjudanden! Jag kan inte riktigt belöna henne med något eftersom hon inte äter någonting själv, inte ens maskrosblad eller persilja. Då skulle jag få tvångsmata det också, vilket känns lite tokigt... För att få i henne sprutmaten slår jag in henne i en handduk så att bara huvudet sticker upp, en form av tvångströja för marsvin (eller ungefär som man lindade små barn förr i tiden). Att erbjuda henne sprutan medan hon är kvar i buren eller i sin myspåse funkar inte alls, inte heller strimlade eller rivna grönsaker eller korta hö-/grässtrån att mata in i mungipan.

Jag tror helt enkelt det gör så ont att tugga att hon låter bli om hon inte blir tvingad av elaka människan. Jag är nu helt övertygad om att det är tänderna det är fel på. Hon tuggar bara med ena sidan och framtänderna har en symmetriskt sned slityta. Bara 24 timmar kvar nu tills Doktor Bosse förhoppningsvis kan hjälpa henne...

Change of plans.

Idag hade jag tänkt att skruva ihop rampen och låta sorkarna flytta in i skrytbygget Casa del Sork II. Naturligtvis skulle allt dokumenteras och läggas ut på bloggen till allmän glädje och inspiration, sen skulle jag bjuda en vän på middag här hemma, dricka vin, prata och lyssna på en massa Springsteen. Det var vad jag hade tänkt att göra. Nu blev det inte riktigt så... utan jag sitter istället här med en klump i magen, godis i munnen och critical care överallt.

Imorse tyckte jag nämligt att Mette-Marit såg lite vissen ut. Jag fångade in min lilla vessla, klämde på henne lite, kollade rumpa, ögon, öron och mun. Allt såg fint ut så jag satte ner henne igen när jag fick ett sånt där "now wait a minute-moment". Var hon inte lite lättare? Fångade in en tokmissnöjd vessla för andra gången och vägde henne. Jovisst -200g, inte så mycket för en människa men 20% av Mette-Marits matchvikt. Inte ville hon äta några grönsaker heller. Ringde Blå Stjärnan som tyckte vi skulle komma in, trots avsaknad av sorkveterinär. Sagt och gjort... Mette-Marit, Märta och jag tog oss till Blå stjärnan. I väntrummet inser jag överlyckligt att Mette-Marit äter på ett maskrosblad, hurra! Väl inne i ett undersökningsrum jublar veterinären inte fullt så mycket över maskrosbladet när han ska titta henne i munnet "Det är lite som att snorkla i ett ostädat akvarium...". Grönt slem var bara förnamnet och en djursjukvårdare hjälpte till att spola med lite vatten. Nu kunde den här veterinären inte så mycket om sorktänder men kunde känna att hjärta och lungor lät bra, att det inte verkade vara stopp någonstans i buken och att hon inte var uttorkad. Sen bokade han också in oss på måndag morgon i ett redan fullspäckat schema hos sorkdoktor Bosse (inte den fyrbente flockledaren alltså, utan veterinären).

Här hemma har Mette-Marit fått critical care. Hon äter ingenting själv, varken klippt hö, klippt gräs, maskrosor, strimlade grönsaker havregryn, banan eller critical care, allt måste tvingas i henne medelst spruta och det är fruktansvärt både för mig och henne. I ärlighetens namn är det nog jobbigast för Mette-Marit, men så är det ju också för hennes skull som vi gör det. Av hennes protester att döma (hon ålar sig som en olympisk brottare) är hon inte redo för pärleporten än på ett tag, men de är luriga sorkarna... Det går ju undan när det går undan om man säger så.

Det hemskaste är nog att jag liksom inte kan få henne lugnare. När Freja var sjuk tyckte hon om att ligga i mitt knä och bli klappad. Skulle Mette-Marit bli akut sjuk (alltså ännu akutare än nu) skulle hon hellre våndas i sin myspåse själv än i mitt knä. Det känns ganska hemskt...

En klart rundare Mette-Marit för en vecka sen...

Någon här...?

Visst lever vi, hälsan har vi också även om fem av oss som vanligt tycker att det är lite dåligt med mat. Det har varit dåligt med uppdateringar och lika dåligt med sorkbloggsläsning, men jag ska försöka komma ikapp med både det ena och det andra nu.

Buren är fortfarande halvfärdig, liksom lägenheten den står i, men i söndags fick vi två säckar hö av årets skörd och det har öppnat en ny ekologisk butik runt hörnet så det finns gott om möjligheter att döva renoveringsångesten med mat.

Grässäsongen liter sorgligt nog mot sitt slut, men här hemma kör vi ända in i kaklet!